Det är numera en gåta för mej hur det gick till att våra tankar möttes. Hur de fastnade i varandra. Faktum är att de fortfarande efter alla dessa år av sorger och bedrövelser sitter fast i varandra. Hans tankar sitter fast i mina och troligen sitter mina också fast i hans på ett eller annat sätt. I min mun talar hans tunga, i hans mun talar min. Det sitter med stadiga krokar och de krokarna har hullingar.Och han är fortfarande min referensram.

Det är fel att kalla det kärlek , men jag finner inte heller något annat ord som passar in på denna sort av svart samhörighet.

Att över huvud taget sätta rubriken kärlek på ett förhållande mellan man och kvinna finner jag missvisande. När jag talar om kärlek menar jag en osjälvisk känsla av omsorg om en annan särskild människa. Mycket sällan stämmer detta in på det förhållande vi brukar kalla kärleksförhållande. Kanske är vi människor alltför tilltrasslade i vårt inre för att kunna känna osjälvisk kärlek. Kanske måste man acceptera sig själv som man är först innan man kan acceptera en annan människa fullt ut.

Ibland tror att det hela beror på att vi såg att vi genast kunde göra varandra illa, och att det var det som både han och jag saknade. Våra sprickor i självkänslan som behövde tätas med ett kitt som stals på den rivningstomt som var den andres nedbrutna självkänsla. Bara så kunde det gå till, enligt trollformeln. De krokarna vi agnade hade elaka hullingar.

Det skulle i så fall betyda att det vi brukar kalla kärlek i själva verket är ett nollsummespel om makt.