andakten på kyrkogården var slut
kön till fikabordet var lagom lång

då känner jag att någon klappar
mig lätt på armen

jag tänker som alltid har jag gjort
något som är fel

men nej så var det inte hon säger
till mig är det inte dags för dig att
gå med i kören

känner genast driver du med mig
men jag säger det är ingen ide jag
kan inte sjunga

jo det kan du visst jag stod bakom
dig du har en fin röst

jag blir glad det har ingen sagt till
mig tidigare jo jag stod bakom dig
blev imponerad

jag trodde inte det hördes att jag
sjöng med blir svaret från mig

det hördes visst tydligt att jag sjöng
varför ska inte jag sjunga när det är
något som jag tycker om att göra i min
ensamhet

det var med glada och lätta steg jag
vandrade hemåt i allhelgonakvällen




anits 7 november 2010