Efter min skilsmässa snurrade min kompass som den gjort flera gånger tidigare.
Rätt håll finns inte.
Och det finns ingen utgång.
Mina tidigare erfarenheter gav mig naturligtvis ett slags djup förvissning om att allt ordnar sig.
Men det var ingen tröst för stunden.
Det var tungt.
Kanske tyngre än de andra gångerna.
Tunneln.
Jo, visst.
Visst smalnade allt ihop till tunneln.
All energi gick åt till att överleva.
Så småningom till att återfå synen.
Till att öppna ögonen och se.
Att se verkligheten som den var.
Som den varit.
Innan den sprack.
Och nu hur den åter gick att se.
Förändrad.
Oförändrad.
Det var jag som var förändrad mest av allt.
Vad hände?
Hur kunde det bli så?
Som om jag konsekvent hade valt fel varje gång det gällde.
Men då var det rätt.
För stunden.
Hur kan rätt bli fel?
Olycklig.
Ja, det är väl vad jag var när det tog slut.
Men hur kunde jag vara så lycklig så länge med henne?
Och sedan inte.
Var det en illusion?
Lurade jag mig själv?
Men jag var lycklig.
Sånt vet man.
Man känner det i varje muskel.
Jag anade ju inget.
Fick inget veta.
Då var jag ju lycklig.
Lyckligt ovetande.
Hade jag känt till hennes dubbelspel och otrohet, hade jag väl inte varit lycklig?
Men vad är skillnaden?
Jag var lycklig.
Trots allt.
Det var väl bra.
Varför behövde jag få veta?
Kan jag klandra henne egentligen?
Hon var som hon var.
Man kan inte ändra på andra människor.
Var och en är ansvarig för sina egna handlingar.
Men är var och en ansvarig för andras känslor?
För man är också ansvarig för dem man lever nära med.
Dem man älskar.
Och kan man älska mer än en i taget?
Det var vad hon hävdade.
Hon grät när hon berättade.
Varför berättade hon?
Jag grät också.
Men jag blev ohjälpligt sårad.
Allvarligt och djupt sårad.
Hon bad mig att försöka förstå.
Hon bad mig förlåta.
Och förstå.
Förstå henne.
Men kompassen började snurra och jag kunde bara inte.
Jag var inte skapt för att förstå.
Inte det.
Hon förstod.
Luften var tom.
Utan laddning.
Det var slut.
Så plötsligt.
Slut.
Tiden läker inga sår.
Men tiden gick och jag kunde se.
Jag kunde röra mig och återfick känseln.
Tiden gick men mitt hjärta var tungt.
Sista stenen tynger fortfarande mitt hjärta, så här lång tid efter det där.
Det känns som om den alltid kommer att tynga mig.
Jag kan inte glömma.
Men därför frågar jag dig Sandra, är min lycka med dig också en illusion?
Jag har en önskan om att du är verklig och verkligen är min.
Det är som om jag inte riktigt vågar ta steget ut på brädan över stupet av rädsla för att den inte håller.
Kanske skulle den svikta och brytas under mitt tunga hjärta?
Jag vill släppa taget.
Bara vara lycklig och älska dig.
Men vågar jag?
Ja, jag vet.
Rädslan finns inom mig själv.
Du har sagt det flera gånger.
Att jag inte har något att frukta.
Att det är en demon av det slag du själv kämpat mot många gånger.
Och besegrat.
Att slå sig fri.
Att befria sig.
Att befria sitt hjärta.
Jag vill bara inte trampa i luften, Sandra.
Jag vill känna fast mark under fötterna.
Förstår du mig?
Jag är rädd att älska.
Jag är rädd att inte älska.
Älska mig.
Älska mig som jag är, Sandra!
Älska mig fri.
Älska mig till vad jag vill bli.
Älska bort min sten.
Älska den flytande så den rinner bort.
Älska mig!