I tisdas såg jag en fin pojke. Jag trodde inte det fanns fina pojkar längre. Inte efter att den vackraste pojken i världen inte ville vara min längre. Den fina pojken hade något speciellt. Han lös. Han hade blå ögon och ett leende som fick mig att bli helt knäsvag. (Jag vet, jävligt klyschigt). Men det var så det var. Verkligen, verkligen.

Jag såg honom, och han såg mig. Och för en gång kunde jag faktiskt unna mig att le och känna mig lite glad. Det var en konstig känsla. Liksom att känna värme i själen igen. Och jag kunde inte sluta le.

Tack, du okända pojke. Du fick mig att inse att min själ inte är död. Jag kan faktiskt känna mer.