Tänk dig att du träffade en vacker pojke.
Han såg dig för den DU var. Han älskade dig för den DU var. Du var det vackraste han någonsin sett.
Det var aldrig någon som hade sett dig såsom han såg dig. Men han gjorde det.
Han var vacker. Snygg, söt eller stilig var inte ord nog för att beskriva honom.
Han var helt enkelt vacker, utifrån in. Ni var lyckliga tillsammans. ni satt sent om natten på hans balkong, rökte och filosoferade om livet. Det var skola nästa dag. Men ni kunde inte bry er mindre om att ni skulle vara levande döda nästa morgon. Det var inte viktigt längre. Ni var tillsammans och det var huvudsaken.
Det fanns stunder då ni bara såg in i varandras ögon, skakade på huvudet och ni båda tänkte samma sak. Det här kan inte vara sant, hur kan den här personen vara så fantastiskt fin? Hans grönbruna ögon inramade av långa tjocka ögonfransar var så overkligt vackra.

Du var så lycklig, ni var så lyckliga tillsammans. Och när ni inte var med varandra så kändes det som att en del av dig själv fattades, Han tog med sig en del av dig när han gick. Även om det bara var över en dag. Han blev en del av dig. ni blev ETT

Sen en dag så är han inte där vid din sida. Sängen känns underligt stor och tom. Saknaden efter honom, hans andedräkt mot din hals, hans ömma läppar som möter dina, hans doft. Helt plötsligt står du kvar med ingenting. Du har gett en del av dig själv till honom. Och han kommer inte tillbaka. Han kommer inte ge tillbaka den del han gick iväg med. Han har tagit en del av ditt hjärta.
Den otroliga tomheten av en människa du har varit så nära, som du känner ut och in, som du alltid var med, som alltid fanns där för dig, finns plötsligt inte där längre. och saknaden är så enorm så du inte tror att du klarar av att leva längre. Du står där på berget men vågar inte ta klivet utför sluttningen. Den smärtan går inte att beskriva.
Det enda sättet för dig att vinna tillbaka din del är tid för sorg och oändligt många tårar.