Årsdagen.
Minnena, sorgen, den vidriga sanningen.
Vintergatans harpor spelade en elegi för själar som slocknat, människans ignoranta nonchalans och ugnarnas dånande mördarvals.

Inatt föll den första snön över stadens grå stenar, täckte alla befläckade minnen under ett töcken av oskuld.
Under dess förmildrande ljus skulle vi glömma döden, den svarta sol som förblindade vår art och insikten i de dömdas ögon strax innan järngaller stängdes och yxan föll över egenartens späda nacke.

Arbeit macht frei,

sa grindarna och skrattade åt gasen som steg mot himlen och ljudet av fallande kroppar. Samma snö föll då från samma stumma skyar som idag försöker isolera samvetets klagoskri under drivor, skänka oss glömska över de sex miljoner lyktor som slocknade av andetagen från en kvasidjävul iklädd den rättfärdiges kappa.

Vi är människor,

födda av ondska och hat

*

Gång på gång
kommer vi att bortförklara
vända blicken iväg
sekundärbeskylla och analysera
och allt
kommer vara
försent.

Förgäves.

*

En enorm explosion,
och tryckvågen från miljoner förgätna själar
sprängde ut
alla fönsterrutor
som regnade som krossad is
över den sovande staden

skrek väl, kanske

"glöm dem aldrig"

innan tystnaden åter föll

över kristallnattens

smärtande

stjärntunga

skyar.

(årsdagen)