Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

"Hur amnesti också tilldelas neurotiker" eller "titta bort när jag biter på naglarna"

Se på mig nu
bakom lagren av läder

Se på mig då
som det barn jag var

Du kan inte blunda
jag är så neurotisk

Jag kan inte ljuga
när du ser på mig sådär

*

Stabilitet
mellan fyra pappersväggar
som präglas utav dig
håller mig här
Du gav mig platsen
och utrymme att andas
du öppnade låsen
din förlåtande sfär

Jag satte spärren
förbjöd mig att öppna
ögonen mot världen
och möta dess blick
Stängde själv dörren
och lade mig på marken
skärmade världen
och allt som där var

Jag var rädd som ett barn
första gången jag släppte
in dig i hjärtat
innanför min fasad
När jag slängde porslinet
var klumpen i halsen
släkt med min rädsla
inte mitt hat

För vad skulle hända
om du såg alla sidor
jag vanligen sparar
tills dörren är stäng?
Om jag låter de vindar
som blåser i hjärnan
slippa sina bojor
och blåsa över dig?

*

Du talade tyst
och strök mig över håret
sa aldrig ett ord
om hur galen jag var
Ifrågasatte aldrig
när jag krossade porslinet
utan höll mig i famnen
tills stormen blåst av

Och jag, jag som skämdes
som bara hundar kan göra
med blicken mot marken
paralyserad av hat
Lät tårarna strömma
mot dina värmande skuldror
medan snön föll i drivor
från februarinattens tak

Du sa, att du sett värre
att jag var finast av dem alla
att diagnoser var ord
och sjukdomar var prat
Och att ingen hade någonsin
talat såsom jag gör
och att stormar är normala
i de vackraste klimat

*

Och när jag ligger under taket
ser dig framför skärmen
med lockar som faller
kring ögonens ram
Har jag hela världen
kompakt i min bröstkorg
snö faller över
en sömnig spader dam.





Fri vers av Szpielmann
Läst 369 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-10-17 00:35



Bookmark and Share


  Anya VIP
En vacker text med både svärta och lycka.
2012-10-17
  > Nästa text
< Föregående

Szpielmann