Det är konstigt hur fort saker stillnar i en. Jag menar inte att de försvinner, inte att man glömmer, men att de blir stilla.
Jag hade nog tänkt mig att jag skulle bli gråare, livlös, att ansiktet skulle bli insjunket och fult. För det var så det kändes innan jag sa, "vi hörs senare", till dig. Men istället träffade jag någon annan som är sådär superduper bra på att få mig att bli glad. Lycklig till och med.

Och nu när jag tittar på mig själv i spegeln är kinderna rosiga, ögonen lyser och glittrar. Jag lever igen.