Jag går sönder. Jag dumpade dig. Du kunde inte ens svara. Som om du inte bryr dig. Jag älskar dig så mycket att det inte finns ord för det, men du drar mig med när du sjunker. Du puttar ut mig för stup och tar inte emot mig. Jag klarar inte tystnaden längre. Jag klarar inte låtsasförhållandet. Jag klarar inte av att vara glad för oss båda, säga hur fantastisk du är och att allting är underbart när jag inte vet vad du håller på med. När all kommunikation avstannar så fort jag inte är hos dig. Att du inte kan prioritera mig. Att du vägrar träffa mina föräldrar och vänner för att du inte har tid, men har tid över för London och Stockholmsresor. Jag går sönder. Jag kan inte älska för oss båda. Jag har ingenting kvar att ge. Jag känner mig bara tom.
Jag bad dig om så lite när vi inte är på samma plats. Inte ens det gick.