I parken vandrar vintern in
i oigenomträngligt svartvatten
bildas ringar på dammarna

när jag kastar stenen är
vattnet trögt som lim

ovanför svävar änglarna
sprungna ur vardagslivet
de som osynliga bär oss

hur annars kunde vi orka

men visst biter kylan nu när
frosten slagit livet med häpnad

istapparna i änglahåren
glittrar som silver

ännu några av de starkaste
löven håller kvar vid träden
några bär röda små äpplen

ett och ett faller de, till sist

röken flockas ur hundars munnar
och det kraschar om mina steg

när tiden saktar ner och
luften kogulerar blir havet
större och större
fjärran längre bort

och aftonen allt senare