Jag är tom i hela kroppen, fullständigt slut på bensin. Allt förkroppsligades i lördags. Orkar knappt lyfta händerna, så jag skriver med darrande hand med min gåspenna. Denna urladdning har göteborgaren gjort sig skyldig till, inte bara i helgen utan i tio års tid. Han är där när jag e ledsen, han är där när jag e glad, han sätter ord på mina känslor, han e alltid omkring mig. Men det spelar ingen roll längre, för jag har något större, nåt finare, nåt som alla vill ha, men kanske inte alla lyckas få. Jag har slickat marken, varit igenom skam, men jag gav fan aldrig upp. Nu finns hon hos mig, och allt annat känns orelevant. Inget kan jämföras, och inget känns så rätt. Det är som eld, storm, räddsla, rus på en och samma gång. Och jag vill aldrig byta bort det. Karolina, du e det finaste som finns.