Ibland gestaltar jag mig själv ståendes skrikande mot en vägg. Jag hytter med nävarna och gormar på den jävla väggen att lyssna. Spänner mina ögon i väggen, spottar och stammar fram de ord som mina läppar länge har velat uttala. Jag får aldrig någon reaktion. Väggen är och kommer för evigt att vara tyst, aldrig försöka lyssna eller förstå.

För att väggar är förseglade och går aldrig att öppna upp