Aldrig. Aldrig. Aldrig. Det är aldrig som aldrig. Som då, som nu. Ingenting bär mig. Förutom ett par nötta fötter. Jag plågas av hennes plåga, de som även ej tror hennes plåga är så svår. Men jag ser och jag vet. Denna plåga är nu borta. Borta som den vind som skulle visa mig vägen. Ingenting och allt finns kvar. Aldrig mer några starka hovar. De har nu blåst bort med vinden.