Jag sitter på toaletten och känner hur hela toastolen börjar vibrera.
Från golvet kommer vibrationer till fötterna och sprider sig upp i hela kroppen.
Utifrån hörs smällar som låter som fyrverkerier, men, det är väl inte nyår?
Någon rycker hysteriskt i handtaget.
Med snabba ryck drar jag på mig byxorna och låser upp dörren.
Jag möts av ett kritvitt ansikte, det är mamma.
Hon rycker tag i min hand och drar ut mig till hallen där mina syskon
står panikslagna och väntar på mig.
En till smäll. Den låter mycket högre än dom andra.
Huset skakar och jag är tvungen att hålla i mig för att inte ramla.
Jag slänger på mig skorna, hinner knappt knäppa dom.
Vi springer ner för trapporna och ut på gården.
Mamma och mina syskon fortsätter att springa uppför gatan.
Pappa springer neråt mot smällarna med en videokamera?
Jag står som hypnotiserad och tittar upp mot skyn som är föll av svarta prickar.
Dom svarta prickarna är inte fåglar, det inser jag snabbt.
Hela himlen är täckt av helikoptrar, hela haven är täckt av båtar.
Smäll efter smäll efter smäll.
Gatan som varje dag var fylld av skratt & glädje är nu en krigszon.
Jag försöker stänga av hörseln, jag försöker att ignorera skriken, ignorera smällarna.
Jag försöker att hålla inne tårarna, men det går inte.
Ögonen blir helt suddiga, det är som en suddig hinna av gråt.
Amiiiiinaaaa hör jag någon skrika oroligt uppifrån gatan.
Oj, dom hade redan hunnit långt så jag springer det snabbaste jag kan för att hinna ikapp dom.
Mamma stannar upp och ser sig om, vilket innebär att vi också gör det.
En äldre man ropar på oss diskret, följ med mig in säger han.
Vi gör som mannen säger, vi följer med han in och slår oss ner.
Där sitter också hans fru, hon ser inte alls berörd ut, inte det minsta orolig.
- Det är över snart, när dom tröttnar ger dom sig av.
Hon måste vart med om detta förut tänkte jag.
Vi stannar där ett tag och strax dyker pappa upp.
Han säger någonting om flyktbussar, jag är för chockad, hinner inte tyda hans ord.
Vi tackar det gamla paret för att dom tagit hand om oss och varit så snälla.
Vi skyndar oss ner för gatan igen förbi vårat hus och runt hörnet.
Där står det 2-3 bussar, jag minns inte riktigt.
Vi ska börja gå på bussen då chauffören stoppar oss.
- Endast kvinnor & barn!
- Men snälla, låt han följa med, snälla vi säger inget.. det finns ju plats över, snälla?
- Nej. Jag måste följa reglerna, Endast kvinnor & barn, antingen åker ni utan honom eller så stannar ni kvar här, inget ni säger kan ändra mig.
- Åk, jag kommer efter er säger pappa glatt, men innerst inne vill han inte lämna oss själva,
det kan man se på hans ögon.
Vi stiger på bussen, slår oss ner och plötsligt brister mamma ut i gråt.
Jag sätter mig bredvid henne och tar tag i hennes hand och tröstar henne med att han är hemma om ungefär 2 veckor.