en man

älskade stenar

vandrade i stenriken

såg det månget öga ej ser

inför honom vek stenar ut sina bladskrifter

ja

mannen älskade stenar

det vackra var

att

i de stunder han vandrade

med stenarna

upphörde

stegräkning

det vilket är

dagar nätter veckor månader

stunder

årsvarv kunde vandra det bekom honom ej

mannen

bara

var

är

nog var det så

hon bars av luften i vindarne

hon såg en kvinna av människa

av ålder stigen vandra

alltmer böjd

det var då

hon rann nedför bergen

en bäck en flod en ström

vattnade

kvinnostegen

in i vitas sång

till solstrimma pekade hon

såg kvinna sakta resa sig

det var då hon svepte alla färger

i själars brunn

det var då

vindarne lyfte henne in i luften

var natt

strök mannen

milt

med handen över slöja lagd

ropade vindar in

till henne jag ser

till henne min vilja bär

färdas vackra

vid spiselkransens eldring

på hyllan

utanför

låg ljussläckare

vad kan jag göra

vad är livets vilja

så frågade kvinnan vid

hemmets härd

sakta

hon innehade ej brådska

lyfte hon

ljussläckare över sig

äntligen

är jag ej i ensamhet

är jag inom din närhet

mannen log

så lade hon handen i hans

de i ljuständarens hand

i eldring andas de livsvilja

tvillingflammor

i enande