Jag finns.
Vi börjar så. Räcker inte det, tycker ni? Jag finns, jag existerar. Det kan vara ganska skönt att få det bekräftat ibland, även om det händer alltför sällan för vissa personer. Mig till exempel. Jag gick i tretton år utan att egentligen vara medveten om att jag fanns. Det hände liksom inget, ingenting spelade någon roll. Jag gick varje dag genom någonting jag inte visste vad det var, mot någonting jag inte visste vad det var. Det var liksom samma sak med höger och vänster. Samma sak med upp och ner, samma sak med båt som flyg som tåg som bil. Jag brydde mig inte, jag var bara grå. Och det gjorde ont ibland, samtidigt som det så ofta var en trygghet. Jag gick längs samma bana, i samma spår, mina egna, i cirklar om och om igen. Runt, runt, runt gick jag. Det fanns inget slut och det fanns ingen början, det var ingen skillnad mellan de olika ställena i ringen, alla var precis likadana. En ring är inte rak. Men den är så mycket mer frustrerande än en fyrkant. Du kan stirra dig blind på en ring. Runt, runt, runt. Som klockan. Den går och går men kommer aldrig någonstans. Inte längre bak, inte längre fram, inte längre in, inte längre ut, inte längre bort, bara till samma siffror hela tiden, runt och runt. Som en klocka var jag. Bara det att jag inte mätte någon tid, istället fanns jag bara. Varför fanns jag? Det hade jag ingen aning om. Jag bara gjorde det, och hade gjort det i tretton år. I onödan? Ingen aning. Kanske. Det spelade inte så stor roll, det viktigaste var bara det där faktumet som fanns i min hjärna, där ingenting annat verkade vilja ta fäste. Bara en krok hängde på min hjärnvägg, en och samma krok, men olika saker hängdes upp i den, alltid olika saker. Ibland var det frustration, kanske oftast det. Alltför ofta fakiskt. Och den såg ut som skuggor, som gråa skuggor, eller kanske var den osynlig. Så svår att få grepp om, så himla svår att få grepp om, den där känslan. Ibland var det ångest, och den var randig. Jag visste inte i vilka färger, bara att den var randig. Skärande randig. Och ful, fruktansvärt ful var den. Ledsamhet var det sällan, och när det väl var det så spelade det liksom ingen roll. Den hängde där den hängde, som en sten. Ensamheten hängde där ständigt, utan undantag. Utan något som helst undantag. Inte ens då jag faktiskt inte var ensam utan bland, kanske till och med bland folk jag var vän med och som försod mig (fanns två) så hängde den där. Grön. Ensamheten var grön, bara grön och aldrig någonting annat, och skulle aldrig kunna bli någonting annat heller. Ibland fanns där skam. Eller ganska ofta faktiskt. Fast inte oftare än skuld. Vissa säger ju att skuld och skam hänger ihop, men för mig är skulden större, skammen kan jag hantera, men skulden växer sig ofta outhärdligt stor. Jag lägger all skuld i allting på mig, bara på mig. Alla gör så, alla har alltid gjort så, och själv har jag lärt från mina föräldrar. Även om de aldrig sa något om det utan alltid förnekade det så var det alltid och med extremt få undantag mitt fel. Allt är mitt fel var nog det jag sa oftast under en lång period i tonåren. Och det var nästan ännu värre att jag varje gång jag sa det mycket väl visste att det inte var sant, att jag bara sa det pågrund av all jävla frustration som samlades i mig, som slog och slog mot väggen och försökte komma ut. Det kunde den inte. Det var helt jävla omöjligt, den satt där den satt och jag fick helt enkelt inte ut den hur mycket jag än försökte. Den bankade och slog med sina stora, hårda knytnävar på min hårda, jämna vägg som hindrade allting från att brista. Varje slag gjorde lika ont, varje slag fick mig att liksom flyga fram, tryckas mot något, fick min bröstkorg att smärta till och hela jag att färdas en liten bit rakt framåt. Kanske var det så jag kom till ditt hus.
Annars hade jag nog aldrig kommit dit, jag menar, jag visste ju inte vägen eller något, utan jag bara dök upp där en dag, på din dörrmatta. Den var randig, skärande randig och verkade inte vara gjord för att man skulle borsta av sina smutsiga skor på utan snarare för att man skulle kliva över den och rakt in på mattan innanför dörren, som var grön, helt grön. Men mattan utanför dörren var trots det genomsmutsig, så jag torkade också av mina regnvåta skor på den, och så klev jag innanför din dörr. Direkt in i en unken hall, med en kal glödlampa som hängde ovanför och som var släckt. På jackhängaren som stod alldeles till höger om dörren hängde bara en svart, ensam, sliten och liksom blek kappa i damstorlek och damform. Det förvånade mig. Du borde ju vara en man. Ett plötligt infall fick mig att vilja kolla vad som fanns i fickorna. Den där smygande, härliga men samtidigt obehagliga känslan for genom mig när jag stack ner handen i den ena fickan. Tomt. Ingenting annat än lite smulor från någonting jag inte kunde identifiera som hade satt sig i sömmarna. Jag drog fram den andra fickan. Stack ner handen med stigande spänning. Fingrade efter någonting, vad som helst som kunde dra upp mig nu (på kroken hängde rädsla, jag ville ha bekräftelse nu. Fanns jag? Varför var allt så kallt och tomt nu igen, såhär vill jag ju inte ha det!). Men det min hand mötte då den stötte på den djupa fickans botten var – ingenting. Alltid ingenting. Jag försökte låta bli att sucka. Jag försökte låta bli att sucka, men det gick inte.
”Suck.”
”Suck?”
Och ur skuggorna kom du, precis som jag hade vetat att du skulle göra. Ända sedan frustrationen börjat banka där inne, hade börjat försöka komma ut, hade jag liksom vetat vad mitt mål var, vad det var jag ville nå. Och här var det. Jag visste inte om du skulle kunna hjälpa mig, visste inte om du skulle kunna få det att bli bättre, visste inte om du skulle kunna göra någonting alls. Men jag visste att det var självklart. Det visste jag. Kanske, om jag verkligen gav dig chansen, skulle du kunna ordna upp bokstäverna som ramlat omkring i oförklarliga felvändningar och få dem att hamna rätt igen. Ordna upp i mitt kaos. Ge mig gulskimrande glädje att hänga upp på min just nu helt tomma, helt ingenting-färgade krok. Jag var inte, kände inte, visste inte och behövde inte vara mer än att du stod där just nu. Motljuset från fönstret längst bort i det avlägsna köket gjorde din siluett nästan kompakt svart och gjorde att jag inte kunde se mer än att du var liten, ihoptryckt och mystisk. Samtidigt som du hade någon rakt över dig, något bestämt. Så mycket kunde jag se bara genom det jag såg nu, det lilla av dig jag såg nu, så mycket kunde jag förstå. Av att se nästan ingenting.
”Vad gör du här?” frågade du, och din röst var lika beskuggad, lika blå som allting alltid är i gryningen. Jag kunde inte se din mun röra sig eftersom jag inte såg annat än dina kanter, visste inte ens om den hade gjort det.
”Jag besöker dig.”
”Vem är du?”
Det var en svår fråga. Jag visste inte hur jag skulle besvara den. Visst, jag skulle kunna säga mitt namn. Mitt efternamn då, mitt förnamn var alldeles för tråkigt. I och för sig så var mitt efternamn ganska tråkigt det med, men mitt förnamn var rent ut sagt löjligt. Haglund. Jag är Haglund, vem är du? (men hur ofta besöker man folk man inte vet vilka de är?).
”Spelar det någon roll?”
Du såg tveksam ut, jag såg hur du liksom vägde det ena fram och tillbaka, kunde nästan se hur du till och med vägde med fötterna fram och tillbaka samtidigt. Som om det du tänkte avspeglade sig i kroppspråket. Jag var likadan.
”Nej, kanske inte. Vill du ha te?”

Och det var så det började. Jag svarade självklart ja på frågan om jag ville ha te, och tillsammans gick vi in i ditt kök, gick vi rakt emot det gryningsblå ljuset som jag alltid älskat så mycket och som avspeglades så fruktansvärt tydligt i din röst. Du sträckte ut armen som för att visa att jag kunde sätta mig ner, och jag satte mig ner vid en av två stolar vid ett minimaliskt bord. Jag betraktade dig hela tiden när du rörde dig runt omkring i köket, när du plockade ur koppar ur skåpen, en röd och en grön. Sedan tog du den lilla vita vattenkokaren som stod på diskbänken och fyllde den med vatten från kranen, en gammaldags kran som man vrider på två olika vrid för varmt och kallt vatten. Du rörde dig hela tiden smidigt och snabbt, och en massa minnen dök upp ständigt. För varje rörelse du gjorde dök en bild upp. Den ena avlägsnare än den andra. Allt var liksom samlat i det du gjorde. Som om jag bara väntat. Som om det var nu havet rullade in. Eller ut kanske, och jag följde bara med.
”Vad vill du ha för smak?” frågade du mig och jag blinkade till, hade försvunnit i mina egna tankar igen, precis som vanligt, precis som jag alltid gör. Jag såg upp på dig. Första gången jag såg ditt ansikte ordentligt, och jag memorerade det noggrant. Det var ett runt men liksom ojämt ansikte, med två tätt sittande skimmerblå ögon. Näsan var neutral och din mun verkade inte van att prata, men inte van vid att vara tyst heller. Du var som jag. Blicken var stadig, inte beräknande eller dömande eller ens värderande utan stadig, men smärtsam.
”Eh... spelar ingen roll. Ta vad som helst.”
”Välj något bara.”
”Samma sak som du.”
Du suckade, och tog ner ett paket te från den översta hyllan, du var tvungen att öppna ett skåp där nere och ställa dig på det, för att kunna sträcka dig dit. Jag vände blicken ut genom fönstret. Allt som syntes härifrån var skog. Tät, tät skog. En liten bit längre in i skogen hängde en tvättlina mellan två träd, och några färglada klädnypor vajade i den ganska kraftiga vinden, men det hängde inga kläder på den. Det var nog vad man kunde kalla urskog, motsatsen til odlad skog, inga raka träd i rader utan här hade allt växt fram långsamt och varierat, det hade tagit tid men nu var det oändligt. Då jag satt i ditt unkna kök fick jag känslan av att du var precis likadan, du hade växt upp långsamt som träd i en gammal skog, du var inte odlad eller vanlig. Det fanns inga frön man kunde så och på så sätt få ett till du. Du måste plågsamt ta dig igenom nivå efter nivå innan du kunde nå det. Innan du kunde få den där stadiga blicken. Den som bet sig fast.
När du hade tagit ur tepåsarna ur kopparna (du hade stått fullständigt stilla med ryggen emot mig under tiden), plockade du fram två småskedar ur en låda och kom fram och ställde ner kopparna på bordet. Jag rörde inte min kopp utan betraktade dig hela tiden. Hur du försiktigt satte dig ner på stolen (blåvit plast, varför tänker jag på blåvit plast, och regn?), hur du föste bort en av de råttfärgade hårtestarna ur ditt härjade ansikte, och hur du slutligen gav upp en suck när du lutade ena armen mot bordet och började röra om i koppen med skeden. Hela tiden såg du ner, inte en enda gång vek du en millimeter från golvet med blicken. Såg inte ens ut som om du skulle kunna se koppen, så långt ner mot marken som du tittade. Men till slut såg du upp, tittade uppgivet på mig och såg ut som om du var på väg att skaka på huvudet, men jag hann aldrig se det. Istället tittade jag snabbt ner, nästan blundade, och tog upp skeden och började röra runt i téet. Skvalp, skvalp, lät det. Du harklade dig. Dumt nog ilade det till i hela kroppen. Hjärtat slog.
”Jaha. Vem är du?”
Jag suckade.
”Jag vet inte hur jag ska förklara vem jag är,” började jag långsamt, orden flöt fram på tungan, ganska obehindrat. ”Någonting förde mig hit. Nu är jag här. Jag vill lära känna dig.”
Just i den stunden kunde jag känna skiljelinjen, eller skiljeväggen och man så vill, lika tydligt som om den hade stått bredvid oss. Den stod inte emellan, den skillde oss inte åt, absolut inte, den bara fanns där, och den hindrade både mig och dig från att må som vi borde. Som gjorde att vi förnekade allt, trots att borde stärka det. Som gjorde att vi förminskade oss själva och istället för att göra en höna av en fjäder gjorde vi en fjäder av en höna.
”Varför vill du det?”
Den frågan var ju nästan ännu svårare. Jag visste faktiskt inte varför. Men knytnävarna hade slått och slått, hade slagits helt frenetiskt och jag hade fallit framåt, framåt, och råkade bara landa i din famn. Det var självklart. Men det var precis lika självklart att jag inte kunde säga det. Du skulle inte förstå, inte nu.
”Jag vet inte varför jag vill det. Men nu när jag är här så kan vi ju försöka, eller?”
”Jag antar att vi kan det. Men det är inte många som känner mig, inte många alls...”
Jag tog upp tekoppen och tog en klunk. Det var fortfarande för varmt, men jag brydde mig inte ens sekund om den brännande känslan på tungan eller i halsen. Allt jag brydde mig om vad att du hade sagt något som var enkelt att svara på.
”Finns nästan inga som känner mig heller. Men vi kan ju börja med vad vi heter. Jag heter Hanna Haglund. Du heter?”
Nu verkade du sådär frånvarande igen. Med blicken fäst någonstans långt ute i det som skulle kunna vara fjärran, men nu bara var tätbevuxen skog, såg ditt ansikte oönskat ut, övergivet. En nästan oidentifierbar känsla for över mig.
”Vad heter du?” frågade jag återigen. Kanske hade du inte hört.



*

”Jag heter... Clara. Inte mer.”
”Okej, Clara.”
”Jupp.”
Det blev tyst igen. En av de där tystnaderna som jag avskydde så mycket, och som irriterade mig så starkt. Då det var som en tävling mellan de som inte pratade. Den som bröt tystnaden först förlorade. Det fanns så himla mycket i dem, så mycket som inte gick att förklara med ord. Du såg trött ut där du satt lutad med ena armbågen mot bordet och kinden vilandes i handen. Din blick var ogillande, hela ansiktsuttrycket trotsigt. Men jag visste så väl att jag inte hade misstagit mig.
”Clara... var kommer du ifrån?”
”Var kommer du ifrån själv?”
Jag tog en till klunk te, och svalde den långsamt. Ja... var kom jag ifrån egentligen? Jag var ju svensk, pappa var italiensk. Mamma född i Sverige men med norska föräldrar, trots det såg jag mig som helt svensk, eftersom jag hade växt upp här. Men jag visste svaret.
”Jag kommer från botten.”
Du såg upp direkt, dina blå ögon klistrades fast vid mina, sög tag i något i mig. Jag svalde upprepade gånger för att få bort klumpen i halsen men lyckades inte alls med det.
”Det gör jag med,” viskade jag, nästan för lågt för att du skulle kunna höra mig. ”Från botten.”
Jag blev rädd. Någonting i din blick skrämde mig. Jag vet inte varför jag blev det just då, varför jag inte alls varit rädd innan utan varför allting bara slog över mig just nu, men det gjorde det. Så starkt att jag inte längre klarade av att titta på dig utan vände bort min egen blick. Såg ut mot skogen igen. Några få, lätta regndroppar hade träffat rutan under tiden som vi pratat, och de hade en speciell form, som motstatsen till tårar.
”Blev du rädd?”
Jag nickade, fortfarande med ögonen stint fästa på någonting där inne, någonting svart som skulle komma att växa ut ur den här skogen så småningom. Någonting som skulle ta över. Just där tittade jag. Det rörde sig, kanske kom det allt närmre. Jag visste inte. Försökte se. Samla mod, Hanna. Samla mod. Som mamma alltid sa. Du måste vara modig. Jag var inte modig. Men ibland måste man ändå.
”Hanna, alltså. Var téet okej?”
Den vardagliga frågan drog tillbaka mig till verkligheten. Du såg nästan moderlig ut, hade tagit ner armbågen från bordet och satt istället svagt framåtlutad. Jag kände din ena fot nudda vid min. En svag rodnad spred sig nerför halsen.
”Javisst. Det var gott.”
Jag hade inte ens noterat vad det smakade. Jag bara visste.