Två harar skuttar lekfullt på ängen, där dimmorna och älvdansen sakta dragit bort för att lämna över till den stigande värmen. Den första haren vänder snabbt, varpå den andra stannar abrubt. Jag ler, och de fortsätter att jaga varandra och göra roliga krumsprång både hit och dit för att till sist försvinna in i sädesåkern.

Jag tackade för föreställningen i tanken och flyttade mig högre upp på backen.

Kajorna lyfter från de höga träden vid den stora bondgården, och flyger till granet en bit därifrån under ett öronbedövande skrän. Därifrån kommer de att avpatrullera åkrarna och äta sig ordentligt mätta.

(c) tk.