Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dagbokspoesi: Del 1

Början på vårt slut kom egentligen rätt plötsligt. Jag puttade inte undan dig när du tryckte dig emot mig, men jag höll dig inte heller hårt som jag alltid gjorde innan. Jag lät dig kyssa mig, men kysste inte tillbaka. Jag lät dig prata, men lyssnade inte på vad du sa.

Jag hade för lite tid att tänka tyckte jag, men egentligen var jag nog bara för rädd för vad jag skulle komma fram till om jag väl tog mig tid.
Så jag gömde mig helt enkelt för dem. Tankarna. Puttade dem långt bak i huvudet i något arkiv tillsammans med gamla skoluppgifter och städning av rum, sa till mig själv att det skulle jag ta hand om senare.

Och helt plötsligt blev det senare. Helt plötsligt kom du till min stad och jag glömde att möta dig på stationen. Helt plötsligt stod du i mitt kök medan jag låg på mitt rum och önskade att det var någon riktigt komplicerad rätt du tillagade, så att jag skulle få ligga där själv ett tag till. Men lika plötsligt låg du där i min säng och frågade om något var fel.
"Nej, det är inget fel." Sätt inte igång det.
"Det märker jag väl att det är.."
"Nej, det är ingenting, jag lovar." Sluta fråga nu. Sluta, sluta, sluta. Du vet inte vad du gör.
"Emma, jag ser att någonting är fel. Vad är det?"
"För sista gången, det är ingenting, jag lovar." Få mig inte att säga det. Sluta nu. För vår skull.
"Jag tänker inte sluta fråga förrän du säger vad det är."

Helvete.

"Fan, okej. Jag... jag vet inte... jag tror... jag tror inte att jag..."
"...Vad, Emma?"
"Jag är inte kär i dig."

Det var allt jag kunde säga. Jag förbannade mig själv över att jag inte tagit mig tid att tänka, då hade jag förstått att det verkligen var så det låg till och då hade jag kunnat tänka ut ett mer känsligare sätt att säga det på. Sex hårda ord var allt du fick och det skäms jag för än. Men tro mig, när orden nu kom ur min mun blev jag lika chockad som du.
Och samtidigt... finns det verkligen ett bra sätt att ta sönder någon på?

Du satte dig upp. Slängde benen över sängkanten och började fumla lite med händerna, som om du inte visste vad du skulle göra av dem. Som om du inte visste vad du skulle göra av dig själv.
Tillslut begravde du huvudet i dem och och slutade andas. Det blev tyst. Dödligt tyst, i vad som kändes som en evighet. Jag satte mig upp bakom dig och la hakan mot dina sänkta axlar. Mumlade förlåt, förlåt så in i helvete. Sa att jag var världens största idiot som låtit dig komma hit med all kärlek du hade att ge och sedan plötsligt insett att jag inte ville ha den. Att jag plötsligt insett att vår kärlek egentligen var din, och att den nog hade varit det länge. Vilket svin jag var. Vilken komplett idiot.
Förlåt, förlåt tusen gånger om.

Men det är lätt att förälska sig i närhet, och det är svårt att känna skillnad på det och äkta kärlek. Det låter klyschigt, men det är ju så jävla sant.

"Förlåt. Förlåt."
"Är du helt säker på det här?"
"Ja." (Plötsligt är jag tvärsäker)
"Du kanske bara behöver lite mer utrymme?"
"Det handlar inte om det.." (Det handlar om att jag faktiskt inte är kär i dig)
"Vi kanske kan ta en paus?"
"..Förlåt." (Det är slut)

Och jag kunde inte sluta hata mig själv. Du var så jävla fin på alla sätt, och du älskade mig. Jag visste det. Och jag älskade dig, men inte på samma sätt.
Jag sa det till dig, och jag glömmer aldrig hur det stack till i mig när ditt enda svar på det var aj.
Och jag sa till dig att om jag bara kunde styra över mina känslor så hade jag sett till att de valde dig, och du svarade att du gör bara saken värre. Sluta, Emma.
Och jag sa till dig att jag inte ville tappa kontakten, att jag fortfarande ville vara din vän. Och du svarade att vi får se, jag behöver tid.
Och jag sa till dig att du självklart fick spendera hela helgen här hos mig, och du svarade att jag måste härifrån. Nu.
Du ställde dig upp, tog din fortfarande packade väska och gick ut ur mitt rum.
Ut ur mitt hus.
Ut ur min stad.
Ut ur mitt liv.



Och jag skämdes över hur lättad jag var.
Och jag hatade mig själv för att jag inte grät.




Fri vers av dagbokspoesi
Läst 593 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2010-12-09 23:40



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Oj. Så ärligt att det hugger till i magen när jag läser.
Det händer inte ofta.
Tack.
2013-06-30

  Serk
Usch. Jag ogillar verkligen dessa stunder och den långa vägen man väljer att ta dit.
2013-02-28

  EiraN
Ja, fantastiskt. Det jag läst av dig är fantastiskt! Och den här känner jag igen mig i extra mycket, mer än något jag läst på år.
2011-12-12

  Erik Hall
Enastående text, mycket bra skriven!
2011-09-26

    hejmartina
emma. så ärligt och fantastiskt
2010-12-10
  > Nästa text
< Föregående

dagbokspoesi
dagbokspoesi