Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En två år gammal text som bara legat och skräpat i mitt utkast. Skriver gärna osammanhängande och därför har den inte publicerats tidigare. Nu kanske det är dags.


En natt hos en man i en annan stad



Och jag vet att vi står där i hans fönster för jag är där lika mycket som han. Jag vet att vi står där i hans fönster för jag har en cigarett i min hand och rök i mina lungor som får blodkärlen att krympa, och jag huttrar lite tyst för mig själv och smeker min ena arm fast jag inte alls är kall. Han lägger märke till det och frågar om jag fryser. Jag svarar nej, att det bara är en vana som bitit sig fast när jag röker. Att det är för att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mina händer eller ens mig själv lämnar jag osagt. Kanske förstår han det ändå. Kanske ser han det som sin chans.

Jag lutar mig lite framåt för att blåsa ut röken. Den är vit och jag hinner tänka att det är så jävla ironiskt. Att den är vit alltså. Förlåt stackars lungor, för alla bloss jag tagit på grund av osäkerhet och tankekaos.
Så lutar jag mig tillbaka och tittar försiktigt upp på honom. Det har varit tyst ett tag nu. Jag begrundar hans profil. Försöker lista ut vad han tittar på för blicken söker sig ut genom fönstret och han kisar. Det ser nästan ut som om han funderar på om han ska kyssa mig. Som om han går igenom hur han ska göra eller kanske om han ska göra det. Jag börjar rodna av mina egna tankar. Sluta tro att varenda pojkjävel vill kyssa dig bara för att han ser lite ofokuserad ut när ni tar en cigg ut genom hans sovrumsfönster.
Så vänder han huvudet mot mig och hans ögon kisar ännu mer. Som han försöker fokusera blicken, leta detaljer i mina ansiktsdrag som han kan kommentera eller fråga om. Det har varit tyst ett tag nu. Mammas röst ekar i huvudet. Frågar du inte får du inget svar. Nyfikenheten slår ut osäkerheten.
"Vad tänker du på?"
Hans blick spänner sig fast i min och plötsligt böjer han sig fram mot mig. När hans ansikte är två centimeter ifrån mitt stannar han till och jag ser hur han sneglar ned mot mina läppar, som för att försäkra sig om att de faktiskt är där. Som om hans hjärna går på högvarv och han frågar sig själv "ska jag eller ska jag inte?". Kanske väntar han på mig. På att jag ska ta det där sista första steget och kanske böja mig de där två centimeter som lika väl kunde vara en jävla mil. Få det bekräftat. Att det är okej. Att jag vill och att han får.

Men jag står still. Handen har slutat smeka armen som vilar halvt utanför fönstret med ciggen i ett löst grepp. Just nu ser jag hellre att han backar än att jag återigen ska behöva vara den som häller tändvätska på glöden.
Bränn mig, hinner jag tänka. Jag tror till och med jag mimade till rösten i mitt huvud.
Så äntligen känner jag hur hans läppar trycks emot mina. Han sprang en mil. Han sprang en mil för att få kyssa mig. Ett dovt rus går genom kroppen och jag tar ett djupt andetag. Det är mjukt och försiktigt.
Så dyker djävulen på axeln upp och säger att han egentligen inte alls vill. Att han gör det för att få det överstökat. Ni har för fan druckit vin och skrattat ihop, klart han måste kyssa dig nu för annars blir det ju katastrof! Explosioner i bådas rödvinsfyllda självförtroenden. Jag får nästan lite panik, shit, är det kanske precis så det ligger till? Jag vågar inte släppa min cigg, står kvar i precis samma position som jag gjort de senaste fem minuterna. Skulle han sluta nu skulle jag bara kunna luta mig ut genom fönstret och ta ett bloss, som en ursäkt för att inte möta hans blick eller behöva säga något för att bryta tystnaden. Så ser jag i ögonvrån hur han har släppt sin, och hans händer söker sig långsamt, så långsamt upp längst mina armar. Djävulen har fel. Han vill.
Jag släpper fingertopparnas tag om den glödande lugnet och låter mig själv dras med . Händerna tar ett fast grepp om hans käke. Den är hård. Mina käkar är inte hårda, jag har ett mjukt ansikte.

Känn på det tänker jag. Jag vill vara mjuk hos honom. Jag är ju aldrig mjuk. Jag har kokosnötskal runt hela mig, näst intill omöjlig att öppna om du inte vet precis hur du ska spela dina kort.
Men i kväll handlar det inte om att släppa in eller öppna upp. I kväll styrs vi av ytliga lustar som vi hade klarat av att döva på egen hand, men vi vill inte. Vi vill ge och vi vill ta.
Han är ingen jag någonsin skulle kunna älska men i natt viger jag mig helt åt honom för jag behöver någon annans kropp att rymma in i, även om jag länge förbjudit mig att tänka att det handlar om flykt. Men det är precis vad det är. Ett kortvarigt rus som tänder livslågan hos mig och får mig att ta mig igenom ännu en vecka, innan det är dags igen. Jag är drottning av måndagar tack vare pojkar som han.

Efter timmar, minuter och sekunder jag inte räknar så ligger vi avlånga i hans säng och våra hetsiga andetag växlar långsamt ned till djupa suckar. Det är varmt och vi är tysta. Jag tycker inte om den sortens tystnad. När det inte är tyst bara för att du vill att det ska vara det utan för att du faktiskt inte har något att säga. Jag har varit med om det här många gånger förut. Jag blir inte kär i män från andra städer utan vad de har att erbjuda en kylig och regnig julinatt. Han blir inte kär i kvinnor från andra städer utan vad de har att erbjuda en kylig och regnig julinatt men han ligger där och är livrädd för att jag plötsligt ska älska honom.
Det handlar inte om en nyfunnen kärlek när jag vänder mig mot honom och håller om hans bröstkorg, eller kysser honom på halsen. Det handlar definitivt inte om en hoppets låga som tänds, eller fantasier som skenar iväg och spinner framtidsplaner. Jag kan inte säga vad det egentligen är som händer i mig.
Kanske handlar det om ännu en flykt, att få känna på det där vackra som så många pratar om men jag aldrig riktigt har förstått för jag har aldrig varit där på riktigt. Så jag fejkar det med pojkar jag inte har någon relation till, för skulle de avvisa mig så bryr jag mig inte ett skvatt. Det har hänt att jag blivit bortputtad och till och med skrattad åt men det enda jag känner då är irritation. Jag väljer att kalla dem naiva och dumma som tror att någon som jag skulle falla för någon som dem och samtidigt tänker de väl precis samma sak.

Det är så intressant att jag aldrig känt ett sug eller behov av kyssar på halsen när jag har haft pojkar som jag kallat mina, men alltid suktar efter ett avslutande hångel från killar jag träffat en gång.

Jag tror jag borde passa mig, för jag är rädd att jag börjar förstå vad det handlar om. Ett behov av att veta att jag är något mer, samtidigt som det är precis det jag inte vill vara. Det är en jävla paradox alltihop. Säg att du vill ha mig i kväll men säg det aldrig mer.
Smek mig och rör mig och håll om mig när jag fryser,
men släpp mig direkt när det är dags att gå hem.
Älska mig (endast) i kväll, men säg det för Guds skull inte högt.




Och jag vill avdramatisera det hela, skrubba bort den där dammiga skammen, vitmåla mig själv. Det finns de som skulle se mig som smutsig nu.

Visst är det ganska fantastiskt det där med att en ensam kyss på halsen är så fruktansvärt mycket mer intim än två timmar mellan svettiga lakan. Fantastiskt och förvirrande. Att den där ensamma lilla kyssen på halsen två timmar efter säger att jag vill ha dig
mer
än
naken.






Och han vet att jag står där i hans fönster för han är där lika mycket som jag. Han vet att han står där för han har en cigarett i sin hand och bredvid står jag med täcket lindat runt min kropp. Det som har sagts i vindimman betyder fortfarande lika lite, den enda skillnaden är att nu står han inte där och funderar på om han ska kyssa mig, utan på hur han nu vet vad precis hur jag ser ut där under hans täcke och att spänningen därför är lika bortblåst som fimparna vi slängt utanför hans fönster. Vi begrundar inte längre varandras profiler utan stirrar båda rakt ut mot regnet i ett desperat försök att undvika varandras blickar för vi är rädda att de ska säga någonting vi inte kan hantera. Det är dock alldeles för mörkt ute så fönsterglaset agerar spegel och snart så råkar vi möta varandras ansikten och direkt slås vi av hur vi inte alls vill ha varandra.




Det var en natt hos en man i en annan stad, nu kröp solen långsamt upp över träden. Det var en natt hos en man i en annan stad, nu var morgondagen på väg och mina kläder låg fortfarande slängda på hans golv.
Det var en natt hos en man i en annan stad och det skulle inte bli något mer, så jag drar min blus över huvudet.






"Du... när börjar spårvagnarna gå?"









Fri vers av dagbokspoesi
Läst 734 gånger och applåderad av 18 personer
Publicerad 2015-05-20 20:51



Bookmark and Share


  Alice Elisabeth
Jag älskar det här.
2015-12-04

  Robin V
Fantastiskt!
2015-11-23

  blått nagellack
Alltså den här. Det är det bästa jag läst på länge. Du skriver helt fantastiskt och jag vill bara läsa den igen. Och jag känner igen mig SÅ mycket. Kyssen på halsen, drottning av måndagar, han sprang en mil, att det inte handlar om nyfunnen kärlek. Applåderar och bokmärker.

2015-11-12

    ej medlem längre
Jag saknar ord.
2015-05-28

  Ericafika
Alltså, fy vad fint! Hög igenkänningsfaktor, och så himla klockrena och vackra formuleringar. Tycker särskilt om:
"Just nu ser jag hellre att han backar än att jag återigen ska behöva vara den som häller tändvätska på glöden. "
"Jag är drottning av måndagar tack vare pojkar som han."
"Han blir inte kär i kvinnor från andra städer utan vad de har att erbjuda en kylig och regnig julinatt men han ligger där och är livrädd för att jag plötsligt ska älska honom."
Och så det där om en kyss på halsen.
Bravo, tack för en fin läsning.
2015-05-21

  Fru Intighet
"Han är ingen jag någonsin skulle kunna älska men i natt viger jag mig helt åt honom för jag behöver någon annans kropp att rymma in i"

Fantastiskt och igenkännande.
2015-05-20
  > Nästa text
< Föregående

dagbokspoesi
dagbokspoesi