Det var på jobbet då tanken, eller snarare insikten slog Peter. Den smög sig in genom små hål i hans koncentration och plötsligt så hade den rotat sig fast i hans hjärna. Han stannade upp och slutade att knapra på tangentbordet. Det han just nu satt och tänkte var förbjudet, det visste han. Det var ett brott mot alla sociala normer och god smak. Skulle någon få reda på att han hade tänkt dessa förbjudna tankar så skulle allting falla samman.

Han försökte att skjuta bort alla förbjudna tankar, men det gick inte.
Kom igen Peter, sluta tänka på det där. Jobba, om du jobbar så kommer du snart att glömma bort det där. Det är bara att röra lite på fingrarna.
Han kropp lydde inte. Den satt bara blixtstilla medan allt det förbjudna rörde runt i hans huvud.

Det var inte förrän hans chef knackade på dörren och undrade hur det gick som Peter förmådde att röra på sig igen.
Han gav sin chef en nervös och skamsen blick och sa att han snart var klar.
Hur länge hade han suttit och stirrat? Han hade ingen aning, det kunde vara allt mellan någon sekund till en halvtimme.
Misstänkte han någonting? Kunde man se på Peter att hans sinne var ned smutsat och fel? Han hoppades inte det.

Han lyckades att utföra sin arbetsuppgift utan att tänka allt för mycket på det han just insett. När det var dags att gå hem så smög han sig snabbt ut ur kontoret, han skulle i sitt förvirrade tillstånd inte klara av en after work med arbetskamraterna idag. Hade han otur så skulle han råka säga någonting om det där förbjudna.

Han klarade av att köra hem utan några större problem, trots att varenda cell i hans kropp verkade skaka.
Nycklarna rasslade när han skulle låsa upp dörren, och det tog honom tre försök att få in husnyckeln i det lilla hålet.
Han öppnade dörren och möttes av sin katt Missan som satt och såg på honom med sina stora gula ögon. Det såg ut som om hon tyst satt och dömde honom. Sedan så reste hon på sig och smet in i köket. Försiktigt stängde Pater dörren bakom sig. Hans hjärta slog hårt i bröstkorgen.

Hans flickvän var inte hemma, vilken bara var tur, för Peter hade nog inte klarat av att prata med henne i detta tillstånd. Han sparkade av sig skorna och letade rätt på sin flickväns cigarettgömma. Han hade inte rökt på tre år, och hans flickvän hade varit "rökfri" i två månader. Han tände en cigarett och gick sedan till bokhyllan i vardagsrummet. Han drog fram en dvd och satte in den i spelaren. Han behövde skingra sina tankar och leda iväg dem från de förbjudna tankarna. Det fungerade inte, snarare så eldande filmen upp det ännu mer. Han blev tillslut tvungen att stänga av filmen.
Han tog en till cigarett och slog armarna omkring överkroppen.
Skit, skit, skit.
Vad var det för fel på honom? Varför hade han dessa tankar? Han hade aldrig tänkt eller tyckt så förut, han hade alltid varit normal! Varför honom? Varför nu?
Han insåg att han inte skulle orka träffa sin flickvän när han mådde såhär. Han skulle explodera och blotta sina hemliga tankar för henne. Hon var inte redo för dem, de skulle slita deras förhållande i stycken.
Han gick och lade sig. Ett par extra timmars sömn skulle säkert bota honom.

Det gjorde det inte. Några dagars vardag och en helgs sömn botade inte heller honom. Tankarna fanns fortfarande där och förgiftade honom.
Han försökte att bota sig själv från dem på flera olika sätt, men det gick inte. Så han försökte att inte tänka på det. Det var ju egentligen inte någon större grej, försökte han intala sig själv.
Han satt i fikarummet på jobbet med en kopp kaffe mellan sina händer. Han hade redan tuggat i sig tre kakor för att slippa prata med sina arbetskamrater. Han hade aldrig tagit så många kakor förut. Han undrade om det skulle vara socialt acceptabelt att ta en kaka till.
Han tog en klunk av sitt kaffe och försökte att hänga med i sina arbetskamraters diskussion. Idol.
Han tog en klunk till.
Det var ett harmlöst ämne som han kunde prata om utan att förstöra sitt liv med giftet. Det hade ingenting med de förbjudna tankarna att göra. Idol var bara lite lättsam populärkultur.
Ännu en klunk.
Populärkultur.
En till.
Jävlar.
Han ställde ned koppen, ställde sig upp och sa med hög röst:
"Jag tycker inte att Monty Python är speciellt roliga."
Tystnaden föll över rummet.