Vaknar på morgonen och inser direkt vad som håller på att hända
nu är goda råd dyra, trots att inget har hänt känner jag mig skändad
mitt liv är förstört och tiden är ut led,
jag rusar till toaletten och tittar ned
Det är inte sjukdom eller bakfylla, utan bara världens äldsta så kallade kvinnofälla
Jag kräks och spottar och känner hur blodet ut mig börjar välla
varken binda, tampong eller menskopp
kan hålla tillbaka denna röda syndaflod inuti min kropp.
Det rinner ned på golvet längst med mina lår,
jävla skit, jag som skurade igår
Sätter mig på toan precis vid min tidsenliga diarré
inser att toapappret är slut, fyfan jag orkar inte mer
jag måste bli räddad ur denna pina,
så jag måste använda mig av min sista livlina
så jag ringer en vän
det går fyra signaler, "Tyvärr, det befinner sig ingen i detta hem"
provar en ny, det får bli en man
han tröstar en som bara en man kan
"haha, har du pee-äm-ess"
okej, han förstod inte min smärta eller stress
där får jag ingen sympati
fan vad ont det gör, jag vill ta mitt liv
Han frågar om jag vill ut på krogen
men hur ska jag kunna hålla i en öl med tanke på vart jag nu måste ha knogen
Jag klara inte mer, nu är det fan dags
retar runt i min lägenhet efter något vasst
hittar nål, tråd och sax
Hugger mig i magen, men något går fel
jag tappar saxen och den försvinner in helt
springer till min telefon
i panik slår jag ett ett två
"Snälla sjuksyster eller broder,
kom och hjälp mig, jag misslyckades med att operera bort min livmoder"
De skrattar åt mig och jag försöker omedvetet att dölja rodnaden
jag hatar den här tiden på månaden