Ljunghedens myror och hukande tallar. Det bor en urålder i dem då jag faller från en klippa in i ögonblicket - året, årtusendet.

Bakom den yttersta klippranden anar jag havet. Väldiga, ljusa fåglar på håll, deras skrin och vingarnas skarpa snitt som förvandlar himlen till en bild av det vilda i varje kropp som ser dem. En bild av det svävande ställe utan fast konturer som finns i mitten av alla kroppar.

De mindre fåglarnas plötsliga kvitter inpå, myrorna igen, klippljungen. Platsen är skriften nu. Fågelberget, allting håller sig kvar, på flykt. Den starka känslan av förankring i detta glidande.