Sa ska jag tala om vad JAG SER jag ser jag ser rokringar mynna ut i tystnaden och skoljas upp pa land i sondriga klader och jag saknar varenda en av dom som jag gar upp for trappor och ner igen och behandlar mig sjalv i spegelbilden som framlingen och pojken i klassen langst fram som aldrig forstod att 1+1 ar lika med 2 men rackte upp handen anda och fragade vad som rorde sig ute pa skolgarden nar vi bara sitter har inne och putsar dom svarta flackarna i vara huvuden lite graare och jag sitter med Neil Youngs GREATEST HITS i ena handen och tanker pa Indien; sa wow, konfrontera mig med en nave full av splittrat glas, valdta mig dar gangtunneln svanger at hoger och en avloppsbrunn samlar upp resterna sa att SNART finns inget kvar och mina tankar rusar alltid snabbare an orden jag skriver och hur jag skriver om sa att jag snart bara tanker pa tangenterna som trycks ner lite langre varje gang som om allt vore DERAS FEL och det ar deras fel att jag sitter har och dor lite mer for varje andetag bara for att karleken till livet ar storre AN NI TROR, skoljs jag upp pa land for drommen om en ode strand dar solen aldrig gar i moln sa ar varje flaska vin som en solnedgang och vad skulle vi annars gora sa Hitler till Eva Braun nar han skar halsen av annu en jude sa vad skulle vi annars gora sager jag till mig sjalv och fragar om 1 + 1 ocksa ar 2 eller sa ar det bara jag och jag har en van jag aldrig sett; han gommer sitt ansikte i en drom och nagon gang skoljs han upp pa samma strand och da kan vi bli med barn och skolgarden ar inte gjord av asfalt och cement, betongblommor och griniga minar, nar snobollen rivs ner och vaktmastaren skrapar krattan mot marken och sager att nu far det vara nog sa stanger jag boken och gar harifran for drommarna att vanda hall och vinden att blasa mot mig for vi har inte motvind i vara har det bara kanns sa, och jag har sett dom basta hjarnorna i min generation forstoras av angest och texas hold\'em, sena natter och no direction home, sondriga klader och trasiga skor, spegelbilder i morgonljus och en flaska coke till alla barn med glitter i ogonen och jag har sett min egen hjarna ga av i sokandet efter nagon som kan bekrafta att allt ar inte mitt fel, det bara kanns sa, sa klar jag av mig ett plagg till, staller mig upp, och sager, TITTA PA MIG, jag tittar pa vatten, paminner mig om vaktmastaren som skrapar krattan mot asfalten en gang till och pojken som gar all in utan att veta vad det innebar, och pengar, pengar, pengar, i fickor med hal vaxer drommarna som bitar av kol, i elden som aldrig brann, som aldrig brunnit, det bara kanns sa, tvattar jag haret rent fran aska och det racker inte att bryta ihop nu nar alla andra ocksa har brutit ihop, innan dig, innan oss, sa tar jag dom tva storsta stenarna framfor ogonen for att leta efter, sma korn, av sand, ar overskattade dom ar just tiny little rocks, nar andra fragar vem jag ar latsas jag alltid som att jag inte forstar, DET BARA VERKAR SA, nar andra fragar hur jag mar, ah, ah, sager jag bara, detsamma, och gar darifran, fylls hjarnan upp av popreferenser, popreferenser, popreferenser, och dance, dance, dance, nar det kanns att det branns och nar man lamnar stanger dorren och rummet fylls av obalans och det ar dags for mig att ga, till, that train up to Sandy Row, kasta pennies i vattnet under bron, sa tommer jag tankarna, silar dom mellan tanderna, blundar med bada ogonen, och trycker ner dom genom fickornas hal och det ar inte min tur att bli med barn, det bara kanns sa.

Sa gommer jag mitt ansikte i kanslan av att inte veta vem man ar och finns jag sa doppar jag drommarna i terpentin och blandar hela smorjan med ett TV-program pa tv4 dar alla dor i sista scenen och bodeln graver sina barns grav och nagra applader, for nagon att komma och ge mig ett svar och saga DU LEVER JU, kom sa ska vi riva ner den javla stan ihop och hand i hand vecklar jag ut mina drommar pa rad och lagger dom runt din nacke som ett PARLHALSBAND, blunda - du tittar ju, men blunda da, men blunda da, JAG BLUNDAR JU. Ser du inte hur jag blundar hela vagen fram till gravstenen, bara for din skull. Och ditt javla du, sa ge mig din hand sa kan vi gomma oss ihop och ingen vill saga saker som att Ozzy Osbourne ar gud nar vi vet att det ar precis tvartom, och vi vill aldrig hitta dom som ar som oss for dom gommer sig i sina hem, under sangar och tossar av bomull fran madrasser anno 1765 och drommarna om 1766 - under lager av smink och under lager av existens sa kan vi bara gomma oss under sakerna som sager precis hur vi ar - precis hur vi ar funtade.