Många tanter är i juletid omgivna av nära och kära.
Tant Lill hade känt sig mest omgiven av nära, alltför nära. Även om de var henne riktigt kära.
Det hade inte blivit nog med syre till henne. All brinnande stearin, ångor från grytor och kastruller, utandningsluften från alla besökande och fukten från deras eviga duschande hade fått henne att känna sig astmatisk.

Detta var min sista Jul, tänkte tant Lill med kraft i tankegången. Inte så att jag tänker stilla avlida i god tid inför nästa Jul.
Däremot skall jag stilla avvika.
Just det; av-vika. Vika av från denna hysteriska inköpssväng och svänga mig in till närmsta flygplats.

Tant Lill skar upp ett par rejäla skivor av den resterande julskinkan, bredde på stark senap och ställde sig att blicka ut över det nymornade landskapet; ett vackert frostat landskap i soluppgången.
Det måste vara alldeles underbart att fara iväg till något lugnt ställe, filosoferade hon under ett glupskt tuggande på skinkan. Jag ger barnen varsin peng, barnbarnen varsin peng. Och låter dem sedan sköta sig själva. De gör det riktigt dåligt som det nu är, men ingenting bevisar att mina insatser förbättrar någonting. Dessutom får jag knappt tillfälle till att sköta mig själv.

Detta var min sista jul, smågnolade tant Lill och slog på datorn (som i denna arla stund var alldeles ledig). Uppfylld av iver satte hon igång med att studera tänkbara resmål. Genast infann sig den gamla planeringslusten och det riktigt pirrade i henne av förväntan.
Hon ämnade omedelbums påbörja insamlandet av andra flyktbenägna tanter och förkunna julfrihetens lov.