är allting över nu? har du begravt dina vapen och gått över deras gravar med stålhättade kängor för att visa alla att andar inte finns?
är du paranoid när du ler, är du borta från deras värld när du gråter, syns du ens på världskartan när du visar ditt inre? då är du luft. visar du ditt skal och skrattar falskt, då är du deras gud. deras gudinna som styr med en järnhand.
du sitter och tittar på dem, ser dem hur du mår? nej, det är sant. dem ser inte om du gråter bakom fasaden. du är den glada clownen som egentligen är självmordsbenägen, varför hänger du kvar?
har du tänkt på hur världen ser ut utanför din mur? om det finns någon som ler, gör det de? de alla verkar glada, är det för att dem har det ordet du vägrar att använda? kärlek, var det va?
juste, din rädsla för att bli lämnad. ändå står du i dörröppningen och försöker komma in, men ramlar utåt. när tar det ett slut?
när slutar du vara ett barn som skriker efter sin döda mamma? när slutar tårarna falla och när inser barnet att kärleken som ska ersätta sin döda mammas plats, när inser hon att den kan vara tillfällig? att hon kan ta av vännerna och hitta någon kille som för tillfället gör henne lycklig.
hon är forfarande förbannad på de övre makterna som förstört hennes liv, kan någon hålla om henne när det blir kallt? kan någon säga allt som ingen annan vågar. vågar någon överhuvudtaget säga att allt är över?