Det stramar för hårt, dina andetag slår mig hårt i magen. Det är nära att jag får upp magsäcken och alla tarmar. Det gör ont att se dig passera, drömmarna sprättas upp. I ljuset är de bara en inbillning. Om ändå allt kunde försvinna.
Om jag vaknar ur min dvala, då är du inte där. Det är splittrat.
Glaset från spegeln skär i mitt ansikte, vinden låter blodet få stelna och skära in. Blodet vill återvända. Det levrade blodet får inget syre utan för min kropp.
Blodet försvinner, men tillslut är det smärtan som angriper.
Utan någon anledning, någon stor anledning som man kan sätta fingret på; mår jag dåligt. Det är bara ett hål. Större än universums s svarta hål.
Utan att se någonting, eller känna någonting. Jag har fängslat mig själv. Det stramar så hårt och jag har själv orsakat det, när jag inte visade mig svag. Jag skulle utmana de andra. Men jag misslyckades, höll fast vid orden och sångerna. De kraftiga trumslagen som dog ut med batterierna. Inga fraser från låtarna kunde täcka hålet. Bara en strimla av koldioxid som fick allting att göra ont. Som salt i ett köttsår. Med köttstrimlorna utanför.
Mina egen svettsade kedjor gör så mitt skin fräts bort, jag har själv gjort dom så hårda och så varma. Så allting är egentligen mitt egna fel. Att jag inte visade mig svag de tillfällen när de hade lagt ner sina stridsyxor. Jag har aldrig insett att kriget är över. Nu måste jag rensa bort liken inuti mig ; i mitt egna krigsfält.