Natten bestuler ljuset, ska vi låta natten vara stilla?
Natten har tagit snöns vita färg och gjort den lika svart som mörkret. Mörkret som skogen är djuptbegravd i. Det mörker alla ryggar bort ifrån.
Ensamt naket barn står och ser skönheten med oskyldiga barnaögon. Hon förstår inte vad alla reser ragg emot. En dunkel skog. Hur kan dem hysa ragg åt någonting de aldrig skett rätt in i ögonen. De hyser ragg mot någonting de inte förstår sig på. Barnet tänkte efter; så ser dem åt mig, de känner inte mig. Jag är som skogens dunkla mörker.
Hon log, ett vuxet leende. En påfrestande känsla, någonting som fick henne att stå rakryggad. Hon hade bestämt sig, hon var skogens härskarinna. Skogen och hon var dömda. Fördömda av fördommar.
Hon var skogens härskarinna, dit skulle hon rymma. När pressen blev för stor och minnena kom för ofta. Där ute bland träden, bladen och bergen var hon accepterad. Hon var deras härskarinna, hon var deras egna moder.
Barnet hade sin fristad ibland träden. Mörkret fick hennes hjärta att pulsera och känna den passion hon eftertraktade. Den stora passion ingen pojke kunde ge henne.

Natten begraver henne och i hennes sinne blir mörkret natten skänker henne det starkaste ljuset hon någonsin skådat. Hon är förälskad i skogen, så som skogen är förälskad i henne.