Det ända som finns kvar är misslyckande
Jag läser ett brev
Ett brev från mitt ex
Ett brev som beskriver alla mina positiva sidor
Vågade drömma, vågade prestera, tro på sig själv, vara ärlig mot sig själv
Inget finns kvar
Jag ligger ensam på mitt rum i fosterställning och gråter
Gråter över den övervällande känslan av misslyckande som fyller hela min kropp
Gråter över det svek mot mig själv som låtit det gå så långt
Vart tog jag vägen?
Vart tog den lyckostig jag en gång vandrat vägen?
Har jag tappat mig själv i min egen självömkan
Jag som var en fin kille
En duktig kille
Jag som såg upp till mig själv
Som nu inte kan se mig själv i spegeln utan att äcklas av den jag blivit
”Jag tror på oss, men framförallt tror jag på dig. Jag vet att du kommer bli enastående. Du kommer att utnyttja livet. Se alla gåvor vi får. Uppskatta dem. Jag vet att du kommer att vara lycklig och jag vet att du kommer fånga dagen. Jag önskar att jag får se det. Att jag får se dig utvecklas och att jag får se dig le. Så länge som det är möjligt och lite därtill. Du kommer aldrig att sluta drömma och det beundrar jag dig för.”
När jag läser dessa rader fallerar min värld
Det ända som finns kvar är tomhet
Det ända som finns kvar är misslyckande