Det är Januari månad. Snöns vita flingor faller sakta mot marken som en fjäder i sommarens varma vindar. Över städer och byar läggar sig snön som ett vitt bomulls täcke. Julia har precis vaknat och ser hur världen sakta förändras till det hon alltid drömt om. Drömmar fyllda av glädje, skratt och lycka. Hon hör ett väsen från vardagsrummet och sluter ögonen, en ensam tår faller från ett inre barn. En sorg så stor hos en själ som endast lyser och inte klarar av att dölja. Det inre barnet är Julia, som skapades den dagen.

”Nej, nej varför just nu.” tankarna yrde omkring, de kom och gick. Det hände. Dagen då hennes föräldrar började stå mot varandra. Saker sades och saker gjordes. Minnen som aldrig låter sig stängas ute och alltid kommer finnas i åtanke.

Julia föll på knä den dagen, hon sjönk som en sten mot havets djupa botten. Ett sinne som alltid log och det som alltid varit lyckligt dog sekunden efter.

Flytten kom, besvikelsen, den stora sorgen, ett ensamt barn i en värld så stor och en förändring som rubbade hennes liv. Hennes föräldrar var nu inte längre ett liv tillsammans. Skillda åt, mellan två världar fick Julia färdas. De skapade något som ett barn aldrig vill åstadkomma, de skapade två liv inom ett. Hennes liv delades och blev aldrig ett igen.

Det är dags för ännu en förflyttning, hennes far är här. I rummet bredvid står de nu i tystnad. Ett ljud ifrån det en gång tysta och ensamma rum skär i hennes öron. Julia knyter sina händer, sätter sina bara fötter mot det kalla golv som en gång varit varmt. Tar dig genom rummet och ut. Sakta förflyttar hon sig mot den mörka dörren intill hallen där de nu står. Hon lägger handen på handtaget, det är kallt. Hon rös av chocken från det kalla handtaget som hon nu långsamt trycker ner. Hon känner nervösiteten rusa genom kroppen på henne. Hennes fötter kyler henne mot det kalla golvet. Hon drar dörren till sig och stiger in i rummet. Synen är skrämmande.

Där på golvet låg hennes far, medvetslös och hjälplös till livet. Det liv som de en gång trott skulle bli bättre förändrades på de få sekunder hon lämnat sitt rum för att se.

Muren föll, stenen sjönk, tåget far sin väg, sorgen flög med vinden och träffade hennes hjärta. ”NEJ, det får inte hända!”
Tårar föll var dag mot hennes torra kinder. På svaga ben tog hon sig framåt. Med ett hjärta krossat i bitar höll hon sin mors hand genom det värsta för att inte falla. Nätter som dag kom de hemska minnen som fått henne att ge upp livet och de tryckte henne neråt. Som ett slag mot magen föll hon hjälplöst mot marken, var gång tog hon sig upp allt svagare. ”Varför just jag?” hon vred och vände på sig, allt för att glömma.

Var natt viskade de i hennes öra, ”det är över” ”du är inte värd något”
”Försvinn som han en gång gjort” ”han finns inte mer” De viskade till henne och pressade henne mot bottnen. Hemska röster som endast fanns i hennes mörka skuggor. En sak hennes vän alltid sagt, ”livet är inte alltid lätt”. Ord som fått henne att kämpa genom livet togs av de onda och de rev isönder allt.