Blev tillslagen, om än inte hårt när jag tackade nej till en liten rendez-vouz i ett skjul på skolgården med han jag trodde jag älskade. Visst, jag var bara tretton och han fjorton, vad visste vi om kärlek.
Ont gjorde det iallafall.

Blev kär igen. Du var lite som jag. Du hade glasögon och smålockigt fint hår, men det hatade du trots att jag alltid sa att du var så söt. Spinkig, osäker och alldeles för snäll. Men så hände något. En valborgsmässoafton när jag inte kunde vara där så fick jag höra att du satt i knät hos någon annan och höll om någon annan. Vi hade varit tillsammans i kanske en månad, jag vet inte ens om jag var så kär. Men ont gjorde det iallafall.

Och så kom sommaren. Du med ditt svartfärgade hår, dina sönderrevade byxor och sneda leende dök rakt in i mitt lilla hjärta. Jag var fjorton, du var femton och vi älskade varandra. Men så efter nästan sex månader tog det slut och jag trodde att mitt liv gjorde detsamma. Du sa att du inte var kär, att jag var för trasig. Man kan inte göra hål på ett redan ihåligt hjärta, men ont gjorde det iallafall.

Jag ville tro att det ändå fanns hopp, eller jag ville kanske mest bara komma över den förra. Så jag åkte iväg över gränsen med någon jag träffat för några dagar sedan. Låg i hans famn, sa att jag inte var kär och när han kom tillbaka och sa att han hade tänkt över det, som om det vore ett ömsesidigt beslut, sa han att han var kär i någon annan. Och fastän jag inte tyckte om honom, så gjorde det ont iallafall.

Ensam kunde man ju inte vara, för då var man misslyckad. Speciellt om man var i min ålder, hela 15 år. Och så fanns du. Jag ville tro att du var precis som mig, fast så mycket bättre. Mest ville jag tro att något av det du sa var sant, men jag visste att du ljög. Ingen kunde väl tala sanning med en sån som mig, jag var ju inte värd det. Trots den insikten, så gjorde det ju ont iallafall.

Sen av en ren slump mötte jag dig. Nästan två meter lång med det finaste blonda håret och blå ögon att dö för. Det tog lång tid innan jag insåg att du verkligen tyckte om mig, att någon som du kunde tycka om någon som mig.
Jag förstod aldrig heller hur du kunde vara så snäll. Så snäll hade ingen varit mot mig, någonsin. Och vi älskade varandra i över 1½ år. Sen blev avståndet för mycket, du sa att du inte klarade av det. Det lilla hjärta som börjat läka igen gick sönder, men jag försökte att förstå och har nu äntligen gjort det.

Men ont gör det iallafall.