vad skall vi höfta till med

att det är två höfter
med kulor kupor
skaft och allt
nej, det heter inte så

visst vet jag det
men jag såg en vacker hand
runt en vacker vandringskäpp

en sådan där vacker
med silverklyka

ja faktiskt har jag en sådan härhemma
den har vandrat ända från ökensolen
och den har
elfenbensintarsia

nej inte från tjuvjakt

det slog mig
vid närmare åminnelse att
höftbenen
ser ut att vara
öron

kanske lyssnar de
men egentligen är ju
de synliga öronen bara mjukdelar
åtminstone bara
mjukdelar om man röntgar dem
förr hette det radiogram
det är väl fascinerande;
radio gram
litegrann

så kanske egentligen höftbenen
och allt det vilket därtill hör också är

en smedja
jag menar
hammare och stag – stöd

så är bäckenet ett hav med snäcka

vilket enormt
hörselorgan

höft emot höft
finner de vandringsrytmen

hjärta andning puls

trumma smekes av hand

mjukt

sakta

förtäljer trumman dansens steg

smek min hud
vackra
hand

hör sången
jordesången stiga

spalter
ordspalter

hur kom det sig att
 människan
valde
randat papper
med spalter framför frihetens vingark

kanske såg hon människan
trappan
vilken leder uppför berget

kanske såg hon människan
de grönskande
arkipelagerna
terassodlingar
doftande kantinader

nåväl de grönskande odlingarna

kanske hörde hon människan
vattnets porlande
kanske hörde hon människan
de silverne klockorna
kanske såg hon människan
hur kärleksfullt vindarna
smekte bergets sidor

kanske var det hennes människans hopp
hennes människans tro

hennes människans förhoppning att det
randade papperet
skulle innebära

dagbräckningens
rand

strimma

strimma

fjäder

skriv toner i min hand

kanske såg hon människan
 folken röra sig
med elementens pelare
av ljus
av strömmande värme

kanske drabbades hon människan av
svart sjuka
av und sjuka

kanske upplevde hon kärlekens vattenfall
fukta bergets blomning

kanske såg hon människan folken röra sig
med elementen
flygande svalor svirrande
vingar

blommande körsbärsträd
vackra mandelögon

ja
kanske såg hon människan allt detta
och trodde sig

trodde sig stå vid randen av
till avgrundens djup

kanske trodde hon att vindarna
bar vilja kasta henne människan utför stupet
in i avgrunden

kanske föll rädslans mantel
kvävande
kvävande över henne människan

plastfolie
inte violin

kanske sökte hon människan
slita av rädslans kvävmantel

kanske
ville hennes människans
fingrar nå
stråken
nå
strängarna

kanske ville hon
människan
luta
huvudet
till
instrumentets bröst

höra
hjärtats sång

ja

kanske föll rädslans mantel
kvävande över henne människan
vid insikten av

intighetens skönhets andning
kanske var det den
 
den rädslan vilken fick henne människan att
spalta upp alltet i decimaler
decimerade
uttryck

så sitter hon människan
gråtande

ännu på det första trappsteget
nummer ett heter det visst
helt visst

på det första

så högt växte sig detta steg
av hennes människans
rädsla

att hon människan ej förmådde klättra
uppför nästa avsats

det hjälpte ej att de

förde
den ena foten
in i
stigbygel gyllene

kupade händer
under
den andra foten
för att lyfta henne in i sadel

lade tyglar i händer

färden
skenade

hon människan kastade av sig själv
sitter där med det randade arket

se
se

stanna bilden

se kärlekens händers visdom
hon människan sitter där med det randade arket
i sin hand
tårar falla
sakta
ned
löser
arkets ränder

så flyga hennes
människans ögonvingar fria

dimmans skira slöjor hälsar
bergets gryningssköljan

silverne klockor
ljuda

stilla
stilla dig

han hälsar ljuset
andas in hennes doft
gyllenskivan stiger klanghöjande

han väntar in
stunden

håller pensel i hand
står framför det vita arket

skriver ödmjukt ordens linjer

är ett med rörelsen

strimma

strimma

fjäder

skriv toner i min hand

hon människan
ser folken röra sig
med elementens pelare

av ljus
av strömmande värme

upplever
 kärlekens vattenfall
fukta bergets blomning

ser folken röra sig
med elementen

flygande svalor
svirrande
vingar

blommande körsbärsträd
vackra mandelögon

ja

hon människan ser allt detta

hennes människans fingrar
når stråken

strängarna

lutar huvudet till
instrumentets bröst

hör hjärtats
sång

ja

hon människan fylls av insikten

intighetens
skönhets
andning

däri

håller pensel i hand
står framför det vita arket

skriver ödmjukt ordens linjer

är ett med rörelsen

strimma

strimma

fjäder

skriv toner i min hand

trumma ljuder

hovar rör vid mark
stannar invid

människa smeker hästs 
nosrygg panna
lägger kinden till ganasch
smeker manke
ögons sammet
ser i
tillit

lyssnar
hör
svara
svingar sig

fria rider de in i dagshav

det slog mig
ned i mig
en blixt från klar himmel given
det skimrade genomsiktligt
mjölkvittblått
månstens
opalvita
ur händerna vilka jag sträckte ut
framför mig
vackra stjärnblad är ni eller löv
femfingrade
insåg att jag upplöstes
såg utan att se mina händer
samma skeende flöt genom hela mitt väsen
luftlätt rörde jag mig en månsilverstrimma en

en

ja

vad

hur
beskriva

det är lika svårt att beskriva en kram;
kom rör ansiktes månsilvrande 
eller
kärlek rör ansikten mötande

vinden skratt mjukt
sådär kärleksfyllt
smekande
varför måste allt beskrivas
nej, det måste inte beskrivas
det är så vackert
men
men fråntas inte skeendet
det vackra
i beskrivandet

vinden lade armen runt mig
nej inte då du är det
då du stiger in i det
då du inte längre lägger det utanför dig
du ser ju
blixten kan slå in i dig utan att skada dig
kroppen kan upplösas utan att du upphör
du vandrar med är

är det så
kan det verkligen vara så

vinden smekte dunlätt min panna
drog redde  ut trasslet
stjärnfloder klara strömmade
bakom ögonen
ja så är det då du ber stormens öga andas
andas litegrann
min vän
andas
 ibland
i blad seglar hjärthänder
rör vid dig nära

det där sökte jag genast ruska av mig
nu pratar du så där
konstigt igen

vinden lade båda armar om mig
våra ögon flöt in i varandra
protesterna
knottrade
ihop sig och
flög
befriade
färggranna
confettikaskader
inte konstigt konstfärdigt
kan ske lockar jag dina tolv portar till öppnande

vadå
vadnu
vilka tolv portar
varför alltid dessa tolv

vila stilla i din tankerymd
vandra djupt
in
hör du vattnet porla
porlande
pärlande
glöm ej
ditt
skratt
krångla ej till det
flöda
flöda
flödesljus
det är så enkelt så
de är tolv portar
rosor
konungar
präster
prästinnor
gemåler
tolv doftande sinnen
ja
visst
är
tolv
 ett vackert tal
till andes liv
kliv nu i dina skor vi har sömmat dem länge
de är av allt givna

skrattet flödade
likt ett vårregn
 jag ser inte skorna

vinden log
nej inte skorna men dina skor

nehej
det gör jag inte

du kommer att se dem vartefter du vandrar
vandra nu eller stå still
fredsstilla

mitt hjärta började sakta nynna
himlarna är så vackra
så fredsfyllda
fredade är
dina steg

fredad;
för rosenstigan  enar danande amoriner drömstoff

detta målades
det var en av de vackraste stunderna
bergsåsen steg över trädtopparna
trädtoppar bar
spiror
himlarna brann eldandande
skira slöjor lyftes av
hans ögonvingar
fingrars kännande
rörde vid hennes höfters vackra bågar
följde ryggens kotor
blommande
orgeltoner
vattentrappas livnärda
porlade sjöng
sakta böjde hon ryggen bakåt
en bro mellan dina önskningar
bröstens välvda
axlarnas
runda skönhet
nyckelbenens
vingar
flög fria
gav dig
nyckeln till
halsens vita sång
hennes lätt särade läppar
ur dem flög rosenvingar
fjärilar
ur ögonen steg stjärnregn
av hennes lycka
till dig
hennes hår
låg utslaget
havens vågsvalls mjuka
daggstänkt
sakta
sakta

föll

slöjorna

över henne

du såg eldfågel
lyfta
om du ber henne
kan ske

du möter henne
där vid havet
där
solöga sluter sig om

hennes skönhet