Dina fönster bär spår av galler,
Där utanför sjunger en ensam koltrast
Med sin bräckliga stämma bland döda träd
Om hur han bevittnat
Ångesten våldta vår stad i natt

Den svartnande midvintern
Lämnade efter ett mastodontiskt grått moln
Mellan dina tinningar
Fick dina känslospröt att vissna,
Klädde dig med en ogenomtränglig hinna
För att hindra ditt universum att verka

Kvarlämnad
Som en desillusionerad eskapist
Fjättrad av morgonljuset

Söker du ständigt i friktion
Efter ett magiskt livselixir