Lillpigan, det är jag det. Jag är idag 33 år, men jag är fortfarande ett barn. I alla fall för min mamma. Och ibland även för mina storasystrar. Som yngst i syskonskaran av tre flickor är man alltid lillflickan. Oavsett hur gammal man blir. Man blir liksom lite extra ompysslad. Och alla är lite extra oroliga för
en. ”Har du ätit ordentligt? Sover du bra? Har du tillräckligt med kläder på dig?”, ropar de alla i kör och tittar på en med oroliga ögon. Ta med dig en extra tröja Sofia, man vet aldrig … Detta tjatande om huruvida jag
fryser eller ej har resulterat i att jag alltid bär med mig en extra tröja eller kofta överallt. Även under de dagar på sommaren då det är över 30 grader varmt i Stockholm, och alla andra försöker ha på sig så lite som möjligt, bär jag omkring på min kofta. De flesta tror säkert att jag är en av de typiska
galningarna eller att jag är någon som har avsevärda problem med sin kroppstemperatur. ”Man vet aldrig” brukar jag säga till de frågande ögonen. Detta har tyvärr också resulterat i att det numera finns över ett 20-tal hemlösa koftor av olika slag och färger i Stockholm, som jag har glömt
någonstans på vägen i min eviga strävan efter att inte frysa.

En sak som min familj tyckte var lite extra jobbigt var ju att jag valde att flytta till Stockholm. Somi vissa av Sveriges mindre orter har epitetet ”Sveriges, eller kanske till och med världens, farligaste stad.” Nu har jag bott här i nio år och har hittills överlevt allt knarkande och alla våldsamma upplopp och mord som tydligen pågår här dagligen. Och i och med att jag fortfarande lever och till synes verkar må bra så har då min familj till sist börjat acceptera att Stockholm kanske ändå inte är så farligt som kvällstidningarna utmålar den att vara. Men i början kunde jag inte ens säga att jag gick ensam hem från t-banan på kvällarna för herregud jag kunde ju bli våldtagen. Jag fick lov att ljuga och säga att min dåvarande pojkvän alltid följde mig till t-banan och hämtade mig från den. I praktiken hade det ju aldrig fungerat men det tänkte de aldrig på som tur var. ”Du Martin, jag skulle behöva åka intill stan, måste hinna till H & M innan de stänger. Kan du komma loss från jobbet en stund så du kan följa mig till t-banan?” Nej, det skulle ju inte fungera. Så jag ljög och familjen blev lugnad, tänkte lite på min kloka mormor som alltid sa: ”en vit lögn skadar ingen”.

T-banan var överhuvudtaget ett hett ämne runt middagsbordet när jag var nyinflyttad i Stockholm. Där finns ju bara en massa knarkare och mördare så det skulle jag allt passa mig för. När jag sedan tog med mamma på jungfruturen i Stockholms underjordiska värld så satt hon tyst och studerade
folk noggrant för att sedan med största förvåning (efter att hon samtalat med en man bredvid oss om vilken typ av skruvmejsel som fungerade bäst för att skruva ihop en byrå) lågmält säga till mig: ”Men det är ju bara vanliga människor som åker tunnelbana.” Och senare i min lägenhet ringdes
det åtskilliga samtal till systrar och vänner med riktnummer 0980, 0978, 0921 etc. för att berätta det stora avslöjandet om tunnelbanans hemliga värld och dess ”vanliga” medpassagerare.

En gång ringde mamma mig och blev så glad när jag svarade. Jag hade tydligen inte svarat när hon ringde tidigare på förmiddagen (sov antagligen då det var en synnerligen okristlig tid på söndagsmorgonen som hon ringde). ”Vi trodde att du hade blivit våldtagen!”, nästan skrek hon lite
hysteriskt ”Va, varför det?”, undrade jag då. Jo det visade sig att Sören, hennes sambo, hade läst att det hade varit en våldtäkt den natten på en 16-årig flicka någonstans i Stockholm, det verkade vara i närheten av min bostad enligt honom. Hon hade hittats i ett dike och de var då oroliga för att det
kanske var jag. ”Herregud mamma, för det första är jag INTE 16 år … och för det andra, JAG ÄR INTE 16 ÅR!”

Nu för tiden så gillar min familj att jag bor i Stockholm så de kan komma och hälsa på och göra storstan och så klart shoppa Jane Norman-jeans eller exklusiva NK-möbler. Och min mamma, ja hon älskar verkligen min nutida hemstad och gör sig vänner överallt. I tvättstugan, i min trappuppgång,
i butiken Granit vid Hötorget, på väg till den stora ICA Kvantum-butiken och i min närliggande COOP-butik har hon redan samtalat flera gånger med en kvinna som jobbar där och som tydligen har släkt i Luleå. Ja hon skaffar sig vänner överallt och tycker att ”stockholmarna, de är ena riktiga trevliga människor de”. Hon tycker att de är så trevliga så hennes vänner hemma i Kiruna börjar bli avundsjuka på hennes ”nyvunna vänner”.

Ja lillpigan kommer man liksom alltid vara. Det tänkte jag på senast i lördags då jag pratade med min mamma och berättade att jag inte ännu tagit ner julkulorna som hänger i mina fönster och måste göra det. ”Men vänta tills jag kommer och hälsar på så tar jag ner dem i stället, du kan ju ramla”, sa min mamma till sin 33-åriga dotter. ”Först och främst så är jag ju faktiskt 33 år, nog borde jag väl kunna ta ner några kulor utan att skada mig allvarligt”, deklarerade jag myndigt. ”Och för det andra så är det januari nu och du tänkte komma och hälsa på mig i april, ska jag alltså ha julsaker framme
under hela våren då?” Min mamma skrattade till, jag tror hon kom på sig själv och insåg att jag inte längre är tjejen med påtvingade rosetter i håret.

Och jag tänkte även på den gången för några år sedan då min ena storasyster presenterade mig för sin killkompis med orden: ”Det här är min
lillasyster Sofia, och henne ger du fan i!” Stackaren, blev nog lite rädd, nästan så han inte ens vågade hälsa på mig.

Ja så är det att vara yngst i syskonskaran med en ”lite” överskyddande och mycket orolig familj bakom sig. Då är och förblir man alltid ung, både på gott och ont.