Stegen är tyngre än vanligt.
Som att jag fastnat i geggig lera.
Eller i kvicksand.

Det var inte så länge sedan jag var här.
Så allt är välbekant.
Men inte på ett hemtrevligt sätt.
För det här är inget hem.

Jag vet vart jag ska gå.
Och hur jag ska röra mig.
De gamla fotspåren finns kvar.
De har inte ens hunnit torka.

Jag rör mig sakta framåt.
För det finns ingen annan hastighet här.
Går man inte försiktigt fram.
Är det alldeles för lätt att halka ner.

Jag vinkar åt dig från avstånd.
Men du verkar tro att vi står nära varandra.
Och du ser inte avgrunden mellan oss.
Trots att den är djup och farligt lockande.

Du ler och pratar.
Om livet.
Om världen.
Om kärleken.
Och min tystnad verkar göra dig förvirrad.
Nästan ledsen.

Men det är för att du inte förstår vännen.
Där du ser färger.
Där ser jag bara svart.