Och jag kommer ihåg de där måsarna.
Som skrek ut sitt vårtjut.
Jag gillar fortfarande ljudet av dem.
Samtidigt som det gör mig sorgsen.

Jag minns att du ångrade att du inte hade med dig kameran.
Du ville fota mig precis där våren börjar få liv.
Min favoritårstid.
Jag minns att jag log och sa att det kommer fler tillfällen.
Men det gjorde det aldrig.

Jag tänker alltid på dig vid den här tiden.
När det vita försvinner.
Och gult sakta börjar bli grönt.
Lugnet innan stormen som jag kallar det.

Och jag undrar om du tänker på mig precis samtidigt.
Om du ännu ångrar den otagna bilden på mig vid trädet vid havet.

Och jag undrar hur livet ser ut om tio år.
Tänker jag fortfarande på dig då?
Tänker du fortfarande på mig?
Eller finns det någon annan vid ett träd vid ett hav som pryder din vägg.