Det är mörkt där jag är nu.
Mörkt och kallt.
Plågoandarna drar och sliter i mig.
Och jag vet snart inte åt vilket håll jag ska gå.
Vilket håll som är rätt.

Inte ens vårens solstrålar värmer mig.
De kommer inte åt mig.
Når inte innanför mitt skal av pansar.

Om nätterna viskar röster i mitt öra.
Viskar om sanningar som är plågsamma att höra.
Viskar om beslut som behöver fattas.
Och de lämnar mig inte ifred.

Jag försöker desperat att rymma.
Tillbaka till mitt förflutna.
Till min barndoms gyllene somrar.
När det inte fungerar finns det annat som dövar.

Så svårt när gränsen mellan mardröm och verklighet suddas ut.
Så svårt att leva då.
Jag är förlorad.
Förlorad igen.