Psykiatern Johan Cullbergs självbiografiska bok ”Mitt psykiatriska liv” är ett samtidsdokument som bjuder på många viktiga kommentarer, för den som vill förstå psykiatrins/psykologins nuvarande kris.

På sidan 234 står det ”Det är 1970-talets psykoanalytiska draksådd som psykiatrin skördar idag”.

Boken måste tyvärr läsas ”med lupp” för de viktigaste slutsatserna kommer inte, som de borde, som rubriker, utan som undangömda konstateranden mitt inne i stycketexterna. Det är begripligt att Johan Cullberg som kritiserats väldigt hårt av många kolleger uttrycker sig försiktigt men tyvärr leder det också till att han ibland är direkt feg.

På sidan 115 står det ordagrant: ”Vad är det som händer när en tidigare ’normal’ person blir psykiskt sjuk? Och hur blir man frisk igen? Om detta stod det ingenting i de psykiatriska läroböckerna. Det psykiskt friska och det sjuka var som två världar utan samband”.

Denna fullständigt groteska separation av det friska från det sjuka genomsyrade tidigare det psykologiska/psykiatriska tänkandet. Det är också en draksådd som leder till att till slut det stora frambrottet av kognitiv beteendeterapi, ett psykologiskt tankesystem, där man äntligen till slut också tittar på det psykiskt friska, kommer. Den gamla psykologins/psykiatrins separation av de två världarna håller inte alls längre. Om detta mycket viktiga språng i det teoretiska och praktiska tänkandet skriver han väldigt litet. Det borde ha varit en huvudingrediens i hans bok.

Den konstanta separationen av det friska från det sjuka är min främsta inspirationskälla när jag skriver min bok ”Psykisk Hälsa”, Friskvårdscentrum 1985.

Men Johan Cullbergs oförmåga att integrera de båda tänkesätten framstår klart när man via boken får ta del av hans vänsterpolitiska snedvridning, skygglappar som gör att han inte kan se det friska, inte ens hos sin pappa, biskopen.

Om relationen till pappan står det på sidan 131: ”Jag hade aldrig tänkt på att fråga honom förrän hans åldrande gått för långt. Den möjligheten att hans tankevärld var något som angick mig hade tidigare varit totalt främmande”.

På sidan 120 står det ordagrant: ”Det stora studentupproret stod för dörren vid slutet av 1960-talet och många, som inte längre var purunga, kände sig kallade att gå in i den relativt ofarliga kampen. Själv var jag över 30 år gammal och kände mig som nyvaknad. Det handlade om att kasta en auktoritär livsstil över ända. Men många av oss borgarbarn skilde dåligt mellan våra privata inre demoner och det reala samhälleliga förtryckssystemet”.

På sidan 183 står det ordagrant: ”Mot 1960-talets slut gick jag över till socialdemokraterna och vacklade sedan mellan dem och kommunisterna”. Det är egentligen förvånande att han vågar erkänna sitt kommunistiska förflutna nu, då ordet kommunism idag har en utomordentlig dålig klang för de allra flesta.

På sidan 187 står det ordagrant: ”Under 1960-talet utvecklades den radikala antipsykiatri som formulerades av framför allt skotten Ronald Laing och engelsmannen Cooper”. Denna psykiatriska ”tokvänster” avkastade många verksamheter i Sverige. I en karaktäristiskt försiktig formulering skriver Cullberg på sidan 188: ”Flera ambitiösa öppenvårdsprojekt startade bland annat i Luleå med Clarence Craaford som ledare, där misstron mot medicinering och sjukhusvård var en central idé. Familjeterapi och psykoanalytiskt orienterad behandling skulle ersätta mediciner och inläggning, och man inledde ett samarbete med både barnpsykiatri och sociala myndigheter. Men den antipsykiatriska ideologin visade sig i längden ohållbar”.

Vi vet att efter misslyckandet i Luleå flyttade Clarence Craaford till Blekinge och Gullberna sjukhus. Den hjärtinfarkt Craaford personligen drabbats av har fått honom att i mycket högre grad än förut också tänka i icke-psykiatriska kroppsliga termer, om det vittnar hans bok.

På sidan 180 står det ordagrant: ”Då 1960-talet led mot sitt slut hade den antiauktoritära revolten nått även mig, efter att jag stängt in mig bakom studier och kliniskt arbete. Det var inte längre pappan i mitt inre som jag behövde kämpa med. Det var hela det auktoritära och föråldrade Systemet som var den stora fienden och där stod jag minsann inte ensam”.

Om den psykoanalytiska behandling som Johan Cullberg genomgick har han en rad intressanta kommentarer.

Över psykoanalysen i Stockholm svävade anden av den gamle Clarté-isten, lektor Ekman. Om honom står det ordagrant: ”Han var en gammal clartéist och hade bott i Berlin några år före kriget där han gått i analys”. Han var sedan med om att bilda Svenska Psykoanalytiska Föreningen.

För att bli psykoanalytiker måste Johan Cullberg genomgå egen analys. Johan Cullberg valde att gå i psykoanalys hos barnpsykiatern och psykoanalytikern Gösta Harding. På sidan 113 står det ordagrant: ”Gösta satt mestadels tyst under analysen, förutom de små lätena av och till. Jag hade emellertid kommit på ett sätt att öka min kontakt med honom. Då timmen var slut satte jag mig på dyschkanten och nämnde om något som jag visste intresserade också honom….. På detta sätt förlöpte de första åren av min analys och det jag längtade mest till var efterpratet”.

Texten fortsätter ordagrant: ”Då jag bestämde mig för att sluta, kände nog både Gösta och jag att analysen gått i stå – det sista halvåret hade varit ökande olustigt. Jag använde analysen mera till att tanka stödjande faderskontakt än till att bättre begripa min egen del i de relationsproblem jag upplevde”.

Johan Cullberg skriver om tiden efter avslutningen ”Gösta dog något decennium senare i hjärtinfarkt” (69 år gammal, hjärtinfarkt är en livsstilssjukdom, min kommentar). Trots allt saknade Johan Cullberg Gösta Harding. Han skriver ordagrant: ”Gösta hade lyssnat på mig även om det inte kunde kallas för psykoanalys”.

Denna sista slutsats kommenterar Johan Cullberg inte alls, trots den mycket allvarliga innebörden i formuleringen, han hade ju bland annat betalat tusentals kronor för terapin, som alltså INTE var psykoanalys!

Det finns andra som vittnat om Gösta Hardings felaktiga tänkande. På Wikipedia står det ordagrant om Ericametoden: ”En lekdiagnostisk metod utvecklad vid Ericastiftelsen 1940-50 av barnpsykiatrikern och psykoanalytikern Gösta Harding. Den grundar sig på en kombination av observationer av barns lek och utvecklingspsykologisk teori”. I Wikipedia står brutalt ordagrant: ”Som diagnostiskt redskap saknar metoden vetenskapligt stöd och rationell grund”.

På nätet finns en ”Samlingsplats” för överlevare av sexuella övergrepp. Där berättar till exempel signaturen ”Kire” om hur Ericametoden bidrog till att han utvecklade en psykos och när han gör det sviker Ericastiftelsen honom och sparkar ut honom. Han skriver ordagrant: ”När jag plötsligt fick alltför mycket ångest blev jag inte intressant längre, bara besvärlig. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle varit ’botad’ tre år tidigare”.

Johan Cullberg berättar också om den första egna psykoanalyspatienten som kom att gå hos honom flera år. Han skriver ordagrant: ”Jag kunde inte märka några tydliga framsteg med att insikterna skulle göra hennes fobiska och andra ångestsymtom onödiga och tyvärr måste patienten avbryta terapin i förtid av praktiska skäl. Jag vet därför inte i vilken mån de tre årens analys hjälpte henne. För mig kom min respekt för handledningens potentialer och, inte mindre, för dess risker att öka”.

Vilka dessa risker är kommenterar Johan Cullberg inte, symtomatiskt för psykiatrin därför att biverkningskapitlet i klassiska psykiatriböcker är nämligen i stort sett alltid helt tomt.

Han avslutar med att skriva ordagrant: ”Sett med dagens kunskap tror jag att kognitiv terapi hade varit en betydligt effektivare metod än psykoanalys för att bryta just denna patients symtom Men den metoden hade inte uppfunnits än (den fanns redan då i Amerika men det dröjde länge innan den släpptes in i Sverige, min kommentar) och ’symtombehandling’ såg man ner på som alltför ytlig”.

Boken rekommenderas verkligen till läsning men bör läsas med stor eftertanke då de viktigaste slutsatserna är nästan dolda i texten och lämnas i stor utsträckning utan de självklara kommentarerna.

Comments