Nej, jag förstår dig inte längre. Men det är orättvist, det är vad du menar? Vissa sitter och håvar in utopiska siffror av pengar utan någon möda alls, så varför ska du behöva jobba för? Det är när man själv vet att man faktiskt resonerat likadant, använt samma argument för samma sak, men inte längre kan relatera överhuvudtaget till dem. Nu när du får höra dem yttras ur en annan jävels käft. Det är då man förstår hur drastisk förändringen inom en verkligen varit. Mina vänner, det är detta som kallas ironi.
Men du menar alltså att bara för de inte gjort sig förtjänt av sina fördelar, ska du också få bli en lika bortskämd jävel och inte behöva ta ditt ansvar? Välkommen till modern rättvisa, minsann. Det är här det blir uppenbart att jag inte längre begriper hur man själv resonerade förut. Jag kan aldrig gå tillbaka till det. Aldrig sjunka ned i bekvämligheten av att skylla ifrån mig. Av att lägga mitt ansvar på någon annan. Processen är avklarad. Jag släpade mig själv genom skiten och kom ut ur kokongen. Inte ståtlig och vacker utan duglig och kompetent. Pojken dog och finns inte längre kvar. Han uppstod med förmågan att faktiskt ta ansvar. Det hela är så mycket klarare på den här sidan av myntet. Men innan du singlat, tagit steget, tagit chansen att testa styrkan hos dina egna ben. Då ligger fortfarande rätsidan nedåt och bortom ditt räckhåll. Bomben har ju fan briserat i landet lagom, trygghetens högborg. En bekant till mig ställde frågan bäst. Frågan om vår samtid av idag. ”Sker det mycket mord här?”

Arbete, bostäder och gårdagens självklarheter. De sitter löst till idag, löst till i en tid där folk spränger sig själva över religiös propaganda. Men det känns inte som du duger säger du? Kanske beror det på att det är alldeles sant och på riktigt?
Det är fan helfestligt.
Alla dessa moderna martyrer som fortfarande förväntar sig att livet ska vara som en repris av vänner och då livet väl smyger upp på dem och slungar sin näve över deras käft....eller nä, det räcker fan med att livet petar på dem och de är redan där kränkta. För det ska inte behöva vara så svårt, så hårt, så jobbigt. Som sagt, då blir det ju orättvist. Men vet du vad min vän, du duger faktiskt inte som du är. För i sådana fall hade du inte behövt ställa frågan. Men vad då, vad menar du? Är det orättvist att livet ställer krav på dig? Borde du istället bara få allting du vill ha, utan någon ansträngning överhuvudtaget, bara för du anser dig förtjäna det? Folk borde ju faktiskt tycka om dig för den du är. Det var ju vad din mamma gjorde, inte sant?
Det är dessa jag ser där ute. Folket som bara lärt sig läsa fram till rättigheter och sedan satt sig på tvären, tvärsöver gatan och bara börjat vråla:
Ge mig, ge mig, ge mig!

Om världen sedan inte mäter upp sig till den standard de förväntar sig, ja då har de uppenbarligen rättigheten att skylla ifrån sig ansvaret för sin egen situation och kräva att pappa staten ska styra upp allt för dem. Varför inte sluta vara passiva? Varför inte, i sådana fall, brisera fler bomber i protest emot de sociala klyftorna och förvirra mediepådraget, samtidigt som ni följer i 68-vänsterns fotspår? Men nej, det skulle ju innebära personlig ansträngning. Att faktiskt behöva kräva något från sig själv.
Svenskar har ingen som helst uppfattning vad som definierar dem, utan kan bara se sig själva i reflektion till andra. Lika blinda inför sig själva som man själv var för andra sidan myntet. Men det går så klart att spela på andra sätt istället. Spela bort sina pengar på jakt efter den snabba kicken, den snabba fixen. Såhär efter att ha blivit intalad att livet inte bara borde vara som Vänner, utan även kännas som det känns att se skiten. Att livet skulle vara en kamp, en prövning, vad är det för slags snack, vad då, är du en bakåtsträvare eller vad är ditt problem? Det hela markerar vår tidsålder, vårt svenska trygghetssamhälle som slutligen krackelerade då bomben briserade. Men du, sker det mycket mord här?

Mitt problem är dig och din bortskämda, bedrövligt ömkliga attityd. Men det jag säger är självklart bara skitsnack, medan det är fullkomligt logiskt att förvänta sig att livet ska kännas lika lätt som när du ligger parkerad i soffan. Det kortsiktiga konceptet regerar i en ytlig värld av lättsam orättvisa. För det är orättvist. Det vet vi ju alla. Att det sedan faktiskt visade sig att jag kunde gå en mil från jobbet då man var tvungen, det är inget man överhuvudtaget ska behöva uppleva i dagens trygga trygghetszon. För det är då fan inte duktigt gjort, tro inte det. Det är väl inte rättvist om du går omkring och är duktig bara sådär, eftersom du då visar hur dåliga alla andra är i förhållande till dig. I en värld som kräver mer måste du inse vad som definierar dig och tro mig...du är så mycket hårdare än du själv tror, min vän.
Att skylla ifrån sig på religiöst dravel för att sedan ta ut sin oduglighet på oskyldiga offer, ja det gör en bara till det största offret av dem alla. Ett offer inför sig själv.
Men han är död nu och du lever, så vad vill du göra med ditt liv?
Jobbar du på McDonalds i tjugo år är du en idiot, men tuff som satan. Det är ingen match att glida fram, att ta den enkla vägen och spela för lyckan. Men att bita ihop och inte brisera likt folket runt omkring dig. Att kunna ta skiten för allt du är värd och sedan med en axelryckning slutligen inse att du klarade så mycket mer än så.
Grattis min vän, du har blivit duktig på att leva.

Du har vad som krävs och du är inte längre den du var när du satt på trottoarkanten och bölade. Den som ville att alla andra skulle fixa skiten åt dig. Ja, livet är orättvist men det markerar även vad man pallar med. En samtid som kräver sina offer kräver även vardagskrigare som kan ta skiten utan att ta en massa skitsnack, inklusive sitt eget.
Så bestäm dig, vem vill du vara, den duktige, eller offret?

Bara spegla dig själv och klicka på gilla-knappen.