mellan mörka väggar vandrar
mörka ord
vi vandrar på varandra
under över bakom framför
jag vet inte


mina nakna axlar är ihåliga
beniga
dina händer värmer
varje gång

vi pratar aldrig om det
vi säger aldrig någonting
vi säger ingenting
men ändå så himla mycket mer
viskar allting
säger ingenting
jag vet inte


dra för gardinerna
somna i någon slags symfoni
väcks utav fingrar som trevar
efter mer
sluta inte andas
in i mig

försvinner in i någon slags trans
bortom allt till ingenting
förtrollas av alla små ting
som finns att påverka
jag
vandrar framför bakom inuti dig


vill vandra denna långa väg
med dig vid min sida
vill aldrig tappa hoppet
så som många gånger förr
tittar inte tillbaka nu
blickar bara framåt
du håller min hand
och säger ingenting
men ändå så mycket mer

vi klarar detta nu

(känner din bringa
mot min rygg
känner hur du sakta
andas - in ut in ut
vet att du tänker
vill fånga varje minut
sammankopplade
sammanflutna
sammanhängande
tillsammans


vilar huvudet mot din axel
upptar för mycket av min
tankeverksamhet
blir så svag
utan dig
blir så svag
av din blick

trevar mig fram i mörkrets kärna
du sover men jag kysser dig lätt
viskar något om att jag älskar dig
mer än jag någon älskat någon
mer än jag någonsin skulle erkänna
mer än något annat)