Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Det var först då, det brast. Där föll alla mina murar.
Jag hade lyckats kämpa ganska bra,
hållit tillbaka alla de tårar som försökt skrika längs mina kinder.
Men i det ögonblicket blev det definitivt och på riktigt.

Jag hade någonstans lyckats skjuta undan det uppenbara,
tills prästens ord skar som pilar genom hela min verklighet.
Det kändes så orättvist, men var samtidigt så omöjligt att värja sig från.

Du var borta nu, på riktigt.
Jord skulle du åter bli.
Och jag kunde inte längre gömma mig för gråten,
trots att alla kunde blicka rakt ned i min nakna sårbarhet.

Det snöade, på din begravning.
Kändes som hela världen stod still och inte kunde andas,
att den hamnat i ett töcken.
Men det var nog bara min.

Jag förstår det nu. Att du inte kommer tillbaka.
Ingenting kommer någonsin bli som förut.
Men att jag nu begriper det, gör det inte lättare att acceptera.
Det är en lång väg dit.

För när jag hör orden i mitt huvud, faller tårarna på nytt.

Av jord, är du kommen.
Jord, skall du åter varda.