Det var länge sedan sist, en lång tid sedan nu.

Har försökt gömma mig, mittibland livets ytterligheter.
Sökt skydd bakom staplade minnen,
som i nattens timmar faller som dominobrickor.
Försökt gömma dig, bland pusselbitar med brutna kanter.
Som aldrig passar in, hur hårt man än trycker.
Som väger så tungt i hjärtats fickor.

Men du kommer tillbaka, varje gång.
Tränger dig envist in bakom missmodets persienner.

Du hade ju en förmåga att alltid se,
en fallenhet att hitta ord och stationera ömhet.
Ett sätt, som upplöste själens kärva knutar.
Lät blodsprängda fingertoppar andas.

Vilar på vår slitna bänk, ser änder slåss om mat vid kajkanten.
Skrapar bort gröna nyanser, som dansar förlösande i vinden.
Med nyckeln till det som var vårt.
Flagor deserterar ut mot vattnet, landar och blir stoft.

Då, plötsligt, andas du intill. Snubblande nära.
Kysser mig fräknar på näsan, ler stort vid himlafästet.
Försäkrar att vi ses, om bara en liten tid.

Det var länge sedan, nu.
Men jag saknar dig mer än någonsin.