Aracelia.
Hon hette så, servitrisen på El Federal.
Jag kallade henne Amelia hela kvällen.
Hon var verkligen vacker.
Med sotfärgat hår, djupa smilgropar och sådär störigt perfekt bränna.
Mörkbruna ögon och en tjusarlock som envist letade sig fram bakom örat.
Hon drog tillbaka den, gång på gång.

Jag försökte smyga med mitt lexikon under bordet.
Ge sken av en större vokabulär än cerveza och por favor.
Det gick inget vidare.
Men Aracelia, eller Amelia, bara log åt mina tafatta försök.
Lät mig våndas i några beställningar till,
innan hon plötsligt frågade vart ifrån jag kom.
Med en engelska som lät säkrare än min.

Jag blev kvar, långt in på morgonen den natten.

Och landet långt borta.
Kändes plötsligt, som hemma.