Det började
för så länge sedan
Vi var så unga,
bara barn
Vi dansande
längs en knivsegg
innan himlen
blev svart
och föll ner
Först var det alkohol
och sin mammas valium
och sedan
blev det amfetamin
och LSD
Sista gången vi sågs
delade vi spruta
under en bro
i Köpenhamn
Och du fick hepatit
och jag sprang
så fort jag kunde,
så långe benen bar mig
Om du fortfarande
hatar mig
så förlåt mig
för jag springer än
Sedan levde jag ensam
med heroinet
som tröst och nedbrytning
men det vita pulvret
är en farlig vän
som långsamt
nöter ner dig
och ökar ditt begär
Till slut
lever man
bara för det
Och jag gick vilse
i den dimman
Jag gick vilse
och det tog
många år
men jag är fri nu,
jag tog mig ut
Jag dog
men jag kom tillbaka
Säg,
var finns du idag,
minns du mig än?
Minns du nätterna
i Evas lägenhet
där vi smakade
på livet och döden?
Minns du fågelsången
och skratten
mornarna i parkerna
i Göteborg?
Minns du kvällen
när polisen tog oss
och jag var för borta
för att kunna skriva
mitt eget namn
så du förde pennan
över pappret?
Minns du den gången
jag sa
att jag älskade dig
och du sa
att vi alltid
skulle vara tillsammans?
Säg mig,
var finns du idag?
Gick du vilse i dimman
eller tog du dig ut?
Jag är ensam nu
men jag saknar dig
mycket mer än ord kan säga
Klas, jag älskar dig!