du ville röra honom
nudda vid hans läppar
dra långsamt med fingret
så lätt så långsamt
dra det från den ena sidan till den andra
se in i hans klarblå ögon

pekfingret så på hans panna
du lutar dig fram
lyssnar in hans andetag
känner hans energi
känner närvaron
av hud andetag och verklighet

slutna ögon sedan
och han är borta
inte verklig
du ensam kvar
igen

han borde vara här när du behöver honom
när du behöver någon
men nu borta
du ensam igen
nere för räkning
nere på golvet

timmar går
dagar
år
ett liv går och han är aldrig här när du behöver honom
och du med din bild
med dina bilder

alltid av någon annan

och hatet kommer
en ny bild
nya bilder
föraktet


överlägsenheten av att kunna hata obehindrat
leendet på dina läppar så obehagligt svalt
de öppna såren

men det är inte på riktigt
ingenting är på riktigt
kärlek hat hat kärlek
ingenting går att ta på längre

men här är du nu
med dina bilder
med dina tankar
med dig själv

ensam i sal tretton:två