Du får tårarna att falla igen. Det kanske inte är din mening, och det är nog egentligen inte ditt fel. Men du avlossade skottet, du rev upp såren igen. Smärta. Allt gammalt dras upp på nytt, allt det jag trodde att jag blivit fri ifrån. Alla svek, och sömnlösa nätter blir plötsligt så närvarande. Försöker blunda. Det går inte. Man når en gräns, då det som försökt förgöra en kommer tillbaka. Det fungerar inte att bara fly, sopa under mattan och sluta tänka. Den utsvultna vargen hinner ifatt dig, förr eller senare.

Du står mitt framför mig. Perrongens ekande tystnad känns påtaglig och ditt ansikte har antagit något försök till en förstående min. Jag köper den inte. Det är konstigt.
I situationer av tårar, är du som en öppen bok.
Då går du så lätt att läsa, sida för sida, ord för ord.

Du försöker krama mig. Jag ryggar tillbaka. Likt en ilsken katt som undviker husses slag. Du har utfärdat slagen. Du har blivit en fiende. Du. Som fick mitt hjärta att le, mitt blod att pumpas runt med jubelsång i mina ådror. Du. Har fått allting att frysa till is. Förtvivlat försöker du förklara, men jag tecknar åt dig att vara tyst.

Bara du får vara lycklig, viskar jag hest. Trycker det solblekta fotografiet jag fick den där ljumma sommarnatten i din skakande hand, och sluter den med min.
Nu rinner även dina tårar.
Men det är inte likadana tårar. Dina tårar är någon slags önskan om förståelse, för att blidka ditt sargade samvete.

Mina tårar är tomhet. Varje tår är en del av det som en gång var jag. En bit. Som försiktigt smeker min kind en sista gång, som för att säga farväl. För att sedan lämna mig, för alltid. Mina tårar är livet. Som snabbt spelas i revy.

Jag orkar inte längre nu. Jag har nått den punkt där man inte ser någon annan utväg. Jag börjar gå mot stationen. Sakta. Du har fått tårarna att falla igen. Jag vet att du ser mig. Jag vet, att du står kvar och tittar.

... men jag vänder mig inte om.