Sekunderna blir till minuter. Dina klara ögon förlamar mig. Jag står likt ett barn som förskräckt upptäckt ett rovdjur på sin promenad i skogen. En avvaktande best, färdig att slita dig i stycken.
Du tvekar. Jag tvekar. Ska jag vända mig om och springa, trots att jag vet att du snart hinner ifatt mig? Vad händer, om jag istället tar ett steg fram?
Smärta. Dina ord hugger som en blodtörstig käft, trånandes efter mitt skräckslagna hjärta. Såren och blodsmaken gör dig bara vildare, du träffar rätt. Det kommer inga tårar, det behövs inte. Du ser på mig. Ser, hur mitt inre gör uppror. Tycks njuta av att märka, hur hela jag bryts sönder. Mer ord, fler hugg. Jag måste förblöda snart.
Du sluter din mun. Du stänger den inre tortyrkammaren och släcker ljuset. Det enda som finns kvar därinne, det är jag. Jag ligger på golvet. Livlös. Du ser fortfarande på mig. Det ser ut som att du väntar på ett svar, även om du vet mycket väl att du inte kommer få något. Du slog sönder käken på mig med dina ord.
Paus.
Jag kallsvettas. Vet att du snart kommer komma hem. Då hjälper det inte att jag är trasig inuti, då hjälper det inte att jag är rädd. Du ser hur allt inom mig rasat, men väljer att blunda för det. Du vill fördärva min utsida.
Jag måste ju få ett straff.
Pang. Det första slaget kommer. Du får ingen perfekt träff, men det behövs inte. Blodet sprutar likväl från min näsa. Du blir vargen igen. Blodet gör dig bara mer våldsam. Pang, pang. Två snabba slag mot min käke. Jag känner hur blodet samlar sig i munnen. Det krasande ljudet får mig att förstå att en, eller kanske flera tänder krossades. Jag känner ingen fysisk smärta längre. Jag ser dig knappt. Det blir dimmigt och mina ben faller likt ett korthus. Jag lyckas, rent instinktivt, kura ihop mig och skydda ansiktet innan den första sparken kommer. Pang, pang. Jag slocknar.
Vaknar. Får upp ena ögat. Det andra tycks igenklistrat. Ser mig om, jag är i gästrummet. Den mörka skinnsoffan och de fula, grönspräckliga gardinerna övertygar mig. Det luktar instängt, nästan som i ett omklädningsrum. Jag försöker ställa mig upp men benen bär mig inte. Jag vågar inte rulla mig till hörnet för att se mig i spegeln. Är det smärta jag känner? Jag vet inte. Någonting bankar och slår. Jag är törstig, men den enda smak jag känner är blod.
Det har hänt. Igen. Det här var sista gången,
jag har fått nog nu.
Imorgon, tar jag inte vägen hem.
Fri vers
av
F.
Läst 1063 gånger
och
applåderad av 73 personer
Publicerad 2011-02-27 15:01
bra. men jag saknar den genuina poesin som endast hemliga människor vågar skriva ;)
(ps. du läser väldigt bra. du bär verkligen dina texter med din röst)
2012-01-04
underbar
ondska, och makt
överseende och förståelse
våld och rädsla
väljer du att
vända om
2011-03-12
Silverbjer
Du blir bara bättre och bättre! Inte bara i ditt skrivande, utan jag hör även hur ditt berättande har utvecklats. Du läser med en sån inlevelse och övertygande röst. Du får mig att rysa... Mycket bra!
2011-03-09
aol
naket ruggigt trängerskriftens grymma innehåll
djupt in i själen,vilken hopplöshet för den utsatta människan
2011-03-08
Drömfångare
Dramatiken flödar likt en rytande flod fylld med blod...
2011-03-06
Den försvunna
Personligen tycker jag att man skall vara försiktig med preciseringar och adjektiv. Stora, traumatiska upplevelser kräver för det mesta inte stora, utan mindre (och möjligen färre) ord. Och det är också en fråga om konstnärlig ekonomi.
Det är en balansgång. Men här, tycker jag, utsattheten tränger igenom med kraft. Det är allmängiltiga upplevelser som är lätta att känna igen och identifiera sig med. Och det är lätt att tänka vidare på hur mycket våld som också utövas utan att några slag behöver växlas. Det fundamentala är trots allt sveket.
2011-03-05
Ninananonia
Din text berör så i djupet av mitt hjärta. Tunga minnen att bära.
Starkt att berätta!
Mästerligt bra läst och skrivet.
2011-03-04
Ametysth
Den här texten har jag nu burit inom mig några dagar och tänkt mycket på den. Vad ska jag säga, smärtan, i varje slag, i varje spark, jag känner den. Kan den.
2011-03-04
ej medlem längre
Så bra du läser texten,
det lågmälda gör den om möjligt ännu grymmare.
Liksom tanken på att detta är vardag för många.
2011-03-01
M.B
F, jag vet inte vad ja ska skriva.
Du skriver så det känns i hjärtat, och de blir så magiskt med din röst till :) sluta aldrig att skriva, lova mig det !
2011-03-01
Linda CH
Genomträngde min kropp och mitt sinne. Skitbra!
2011-03-01
lisa"puzzle"svensson
så oerhört starkt och gripande skrivet om något så oerhört smärtsamt...
2011-03-01
Bevingad
Oj vilken stark men fruktansvärt bra text! Inga ord känns överflödiga. Det känns som man upplever slagen själv när man läser texten. Jag gillar pausen, den behövs! Jag älskar beslutsamheten i slutet. Den korta meningen:
"Imorgon, tar jag inte vägen hem. "
Snyggt och riktigt bra skrivet. Många applåder!
2011-02-28
J. E. A
Oj. Vad smärtsamt. Det gör ont i mig. Oj, vad bra skrivet. Din röst till texten gör det verkligen fulländat.
2011-02-28
ExtraordinaryMe
ofta är de texter som gör ont att läsa de bästa texterna... och det här gjorde riktigt jävla ont :'D
2011-02-28
Järnkatten
Ohyggligt, jag vill säga stopp i varje enskilt ögonblick, likafullt du skriver och förmedlar som en konung. Applåd!
2011-02-28
Malin Olsson
Jag kan inte hålla igen längre, nu bränner tårarna bakom mina ögonlock. Gåshuden sprider sig längs med min kropp. Du rev upp gamla sår och berörde så djupt. Jag bara önskar att jag inte kände igen det så här mycket.
2011-02-27
Aftonvännen
Det värsta som kan hända. Tankarna förbereder för våldet.
Och sen händer det. Då är det inte så farligt.
Det är rädslan som krossas först mot knogarna.
Den underbara, ovetande rädslan.
Du beskriver det så bra, att jag kan tänka mig in i hur du förlorat den rädslan.
2011-02-27
Lena Själsöga Keijser
du skrivertalar naket
leder in i en verklighet vilken är för många
det jag säger tack till är din nakenhet
2011-02-27
Circumstance
Huvudet blir blankt och kroppen fylls med tusentals känslor då jag läser detta. Både bra och obehagliga.
Denna text kändes ända in till benmärgen. Du berör en så med dina vackra, kännande ord. Helt galet, fantastiskt bra!
2011-02-27
ej medlem längre
vilken grym text, så bra beskrivet!
2011-02-27
Veronic@
Kalla kårar genom min kropp, läser, hör, ser orden och känner med dig i hela texten.
I morron tar jag inte vägen hem skrämmer mig, du lyckas som alltid att borra dig längst in i djupet med verbala ord som blir till din historia.
Ger dig dagen med glädje, och tack för att jag får läsa dina tankar!
2011-02-27
Katinka
Så j-a väl beskrivet. Skräcken. Jag vet.
2011-02-27
Nästa text
Föregående
