Jag och min musa
slåss igen
med blanka vapen av verser
Jag vet att jag
inte kommer vinna,
hon vet att hon
kommer att förlora
Hon vill att jag
skriver något storslaget
som skakar om världen
i dess grundvalar
Jag vill bara
att någon tycker
att det är vackert,
att det berör någon
i sitt innersta
Jag bryr mig inte särskilt
att förändra världen
Men om jag
kan få dig
att gråta, skratta,
skälva, skrika
är det hela världen,
om jag kan få
de här raderna
att inte bara vara tomma
utan liv, kärlek,
ångest, smärta
då kan jag dö
i tacksamhet
Då lägger min musa
en nejlika
på hedersaltaret,
då ska vi sluta fred
och skriva varandra hyllningsstrofer
med guld och rosor
och överdriven kärlek,
då ska jag tystna
i femton dagar
och besöka Sopot
och kasta mig i havet

***

Mitt språk
är mycket hårdare än ditt,
mina ord mindre distinkta,
min grammatik
mycket mer orgelbunden
och min meningsbyggnad
har hål och stöttor
Men jag ville säga någonting
annat än att jag
inte talar,
inte skriver
lika elegant som du
Och du får förlåta mig
men mina försök
är mycket rikare
än dina,
mina verser är vackrare
än dina söndertuggade stavelser
Jag kan inte tala ditt språk,
du vill inte ens försöka