klär sig i kristaller av glas
genomskinligt kött runt frusna leder
går så lätt på skaren utan att sjunka ner

speglar sig hastigt i svunna tider,
kammar isbark ur håret
störtar ner som fiskfjäll eller nålar
en sista spretig andhämtning

jag blir klangfull i det tysta

rutten drivis glider isär
hoppar över råkar
ur åldrad hud gror späda vita droppar
letar sig tårfylld ur markens tjäle
blåa ådror av dagsmeja i stulna solfickor
pulserar, rusar, virvlar
och forsar nu lekfullt nedför lena kinder
träffar föremål på marken