Fredrik satt i köket tillsammans med Johanna. De hade tagit en promenad utåt Haga och hon talade om Humanisterna.
”Jag sympatiserar med dem, det gör jag verkligen”, sa Fredrik. ”Jag tycker de behövs. Men det är något lite simpelt över dem.”
”Vad då?”
”Jag vet inte riktigt. Jag tror det har att göra med att de gör tillvaron lite för enkel.”
”Det tycker inte jag”, sa Johanna. ”De säger hela tiden att det är en massa de inte kan förklara. Livet blir rikare när vi inser hur otroligt komplext universum är. Det är religionerna som är enkla. ”
”Ja, men samtidigt är det så tydligt att de tycker att allting är förklarligt”, sa Fredrik. ”Jag är med så länge de argumenterar emot religionernas enkla förklaringar av allting. Men samtidigt är de själva väl-digt säkra i korken.”
”De har väldigt starka argument mot till exempel kreationisterna.”
”Ja, självklart, de har ju inga argument alls”, sa Fredrik.
”Vad är du då ute efter?”
”Jag tror vi jagar ut tomtarna från våra hus. När vi installerar diskmaskin och kabelteve försvinner tomten.”
”Något går alltid förlorat när det sker en föränd-ring. Man kanske måste välja. Man får acceptera priset för att bli av med gamla Fattigsverige. Vi förlorar tomten men slipper det andra: skrock, en Gud som sket i människornas böner, nöd och ond bråd död.”
”Jag tror vi måste lära oss att sätta ut ett grötfat till tomten fast vi vet att han inte finns.”
”Rätt som det är tror man ändå!”, sa Johanna.
”Jag håller inte med. Man måste öppna sig för att tron existerar och finns i oss även om det handlar om spöken av olika slag. Den religiösa upplevelsen är en stark kraft. Den behöver inte stå i motsats till veten-skapen eftersom den ligger på ett annat plan. Den handlar om mänskligt psyke - eller möjligen ande.”
”När jag var liten hittade jag en fin sten”, sa Johanna. ”Den var blank som glas, svart och mystiskt tung. Den var mycket speciell och jag fantiserade om att den besatt magiska krafter. Vävde lekar runt den. Med ti-den trodde jag på mycket av det jag hade hittat på, jag trodde den hade makt.”
”Du investerade mening i den.”
”Jag hittade på en religion. Ett heligt ting, små riter till dess ära, en mystisk kraft.”
”Stenen var fortfarande en sten men du gav den mening”, sa Fredrik.
”Jag var ett barn, jag lekte.”
”Men stenen fick betydelse. Kanske lärde du dig något av den.”
”Skitsnack. Det var bara en sten.”
”Jag håller inte med. Stenen var en helig sten eftersom du gav den innebörd.”
”Jag frågade den om råd innan jag skrev ett ano-nymt brev och skvallrade på en kamrat.”
”Kanske underlättade den beslutet för dig.”
”Jag lurade mig själv. Jag borde ha tagit ansvar för mina egna handlingar i stället”, sa Johanna. ”Är du religiös?”
”Nej, inte ett dugg. Jag tror inte på något utöver naturkrafterna och materien.”
”Ingen vilja som påverkar våra liv?”
”Nej. Men jag tror det är mycket vi inte kan förstå med våra naturvetenskaper, på det stadium de är idag.”
”Det är klart, men religionen är inte svaret”, sa Johanna. ”Bara för att vi inte kan begripa eller förklara, kanske inte ens beskriva allt väsentligt behöver man ju inte börja famla efter religionen!”
”Däremot tror jag det finns erfarenheter och kunskaper inom religionerna som är användbara. På sam-ma sätt som det finns en massa inom poesi och musik som inte är rationellt gripbart eller naturvetenskapligt förklarligt. Har du hört en professor förklara vad fan-tastisk musik är för något?”
”Det går inte att säga.”
”Nej, det är ofta något som bryter mot alla upp-ställda regler. Inte för brytandets egen skull utan för att det fanns något att säga som inte kunde uttryckas inom de gängse mönstren.”
”Men vad är du egentligen ute efter? Du säger att det är något materiellt - men då är det ju styrt av na-turkrafterna, eller hur?”
”Det jag egentligen vänder mig emot är att ateister har en så simpel syn på människan”, sa Fredrik. ”Man ser människan som en slags maskin. Religionerna har i varje fall vett att se människan som ett underverk, något oförklarligt. Det gillar jag. Jag tror människan på ett fundamentalt plan alltid kommer att vara ogripbar för oss. Även om vi kan förklara alla naturlagar och alla kemiska reaktioner i vårt inre.”
”Ja, det kan jag tro också. Man kan inte undersöka ett mikroskop med ett mikroskop. För att förstå män-niskan skulle vi behöva en punkt utanför oss själva, och det kan vi aldrig få.”
”Utom Gud, då”, sa Fredrik med en maliciös glimt i ögat.
”Som är en reflexion av oss själva.”
”Ja, självklart, men ändå ett försök att skaffa perspektiv.”
”Fast det fungerar ju rätt dåligt”, sa Johanna. ”Religion blir i praktiken mest en förevändning att sluta tänka.”
”Men ateism kan fungera på samma sätt när det gäller existentiella frågor. De är ju liksom inte besva-rade bara för att vi är överens om att det med stor sannolikhet inte finns någon gud och våra religioner inte är mycket mer än förädlat gammalt skrock.”
”Säkert. Det gäller att fortsätta tvivla. Men det är ju vetenskapens grundhållning.”
”Varför låter då alla ateister som om livsfrågorna var avklarade en gång för alla?”
”Det får du fråga dem! För resten kan du börja med att fråga dig själv, du sa ju att du var ateist!”
”Sa jag verkligen det? Jag avskyr sådana etiketter! De låser in tanken. Vem var det som sa att det enda ord som slutar på ’ist’ som han använder om sig själv är cyklist?”
”Ja, nykterist är du i varje fall inte. Specialist?”
”Ett annat problem är att mycket tyder på att religioner fungerar bättre än en ateistisk hållning om man vill känna mening.”
”Ja, om man kan acceptera att leva på en lögn.”
”Exakt. Men vem gör inte det? Alla människor ser sig själva som över genomsnittet i alla positiva hänse-enden.”
”Det är inte lögn utan dålig överblick”, sa Johanna.
”I varje fall har religionen ett frestande erbjudande. Den lovar sammanhang och mening bara man tror på den och ofta håller den dessutom vad den lovar. Den troende känner ofta djup mening. Och får styrka ur sin tro, ett slags sammanhang. En djup upplevelse av sanning.”
”Kan så vara, men funkar det för dig?”
”Nej, men för många.”
”Bara man tror att Jesus botade sjuka och Maria var oskuld och allt det där?”
”Nej, det behövs inte. Jag tror det räcker med att man tror på något annat, något stort. En slags närvaro. Det behöver inte manifestera sig, behöver inte ingripa i världen. Man måste bara tro att det finns.”
”Men om det inte har någon yttre verkan spelar det ju ingen som helst roll?”
”Jo, det gör det visst”, sa Fredrik med eftertryck. ”Om det finns i människors inre och påverkar dem blir det mycket betydelsefullt.”
”Så det får en existens när människor tror. I och med att någon tror på Gud blir han till, blir en realitet.”
”Ligger det inte något i det?”
”Jag tycker det är ett cirkelbevis.”
”Ja, eller med ett finare ord en paradox. Skall man tala om Gud idag tror jag det är på det planet man måste röra sig. Paradoxer.”
”Problemet är att när människor börjar använda sig av paradoxer och upplevelser och Gud som rättesnöre händer underliga saker. Då får de plötsligt en uppenbarelse att de skall spränga en bomb eller invadera Irak eller något ännu värre.”
”Ja, religion måste vara en personlig fråga.”
”Men vad skall du egentligen med religionen till?”
”Jag tror många upplever tillvaron som tom. Då behöver man en dimension till.”
”Jag tycker tillvaron är rik”, sa Johanna.
”Ingen kan säga något vettigt om livets mening”, tycker jag. ”Men de religiösa tar i varje fall frågorna på det stora allvar de förtjänar.”
”Ja, fast med helt fel utgångspunkt. De kommer aldrig att hitta något.”
”Hur vet du det? Jag kan GARANTERA att vi i varje fall inte kommer att hitta livets mening i något vi äter eller gör med våra kroppar. Inte ens sex. Det kan fylla vår tid men inte ge det en innebörd.”
”Det finns en massa mellan SATS och Jesus, jag lovar.”
”Inte tillräckligt! Det är inget fel på naturvetenskapen men den är ett verktyg, inte ett mål. Vi kanske måste återupprätta filosofin.”
”Alla vetenskapers moder.”
”Ja, fast de senaste hundra åren har den mest ägnat sig åt att diskutera begrepp”, sa Fredrik. ”Tänk om den kunde återta sin centrala plats som den högsta vetenskapen. Läran om hur man bör leva sitt liv. Vad kommer det sig att vi inte ställer oss den frågan på allvar längre?”
”Du ställer den hela tiden!”, skrattade Johanna. ”Till tjatighetens gräns.”