Alkoholiserad,
ordet ekade igenom kontorslandskapet.
Flera gånger,
om och om igen.
Upprepades tills svetten i pannan var synlig,
suget i magen gjorde ont,
rösten blev svag.

Mina reaktioner var starka,
men utåt syntes ingenting.
Möjligen ett stänk av rädsla i ögonen,
om någon hade besvärat sig med att titta.

Även fast jag hade flytt tusen och
åter tusen mil bort,
hade mina känslor inte rubbats en millimeter.

Och även om det aldrig har varit synd om mig,
kan jag inte hjälpa att undra,
hur skulle det va att leva livet utan dig?